Världens sämsta hedrande

Bröderna Wilson i Beach Boys hade en far som var deras manager i börjam av deras karriär. Han pushade dom stenhårt med tveksamma metoder och slog dom även. 1973 gick han bort.

Ena sonen, Brian, förstörd av åratal av tungt droganvändande, schizofreni och annan psykisk åkomma skulle säga något fint om sin far i en intervju 21 år efteråt:

" He was the one who got us going. He didn't make us better artists or musicians, but he gave us ambition. I'm pleased he pushed us, because it was such a relief to know there was someone as strong as my dad to keep things going. He used to spank us, and it hurt too, but I loved him because he was a great musician."

Läs gärna sista meningen två gånger tyst för er själva. Jag tycker mig finna ett lite blänk av tragikomiskt skimmer i att sonen minsann inte är bitter över att han slog dom så det gjorde ont, han älskade honom ändå. Han var ju en bra musiker liksom.

Typ som om mina barn skulle säga om mig när jag dött: Sure, han slog oss och det gjorde ju rätt ont och så, men än sen, han var en grym svensklärare och vi älskar honom för det.

Att skriva en hemtenta

Hemtentor får mig alltid att känna mig som karaktären William Foster i filmen här ovanför. Det finns ingen människa jag sympatiserar mer med.

Som en sidenote är det skönt att se hur USA:s kärlekshistoria med svensk indie bara fortsätter att frodas: http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/43160-ngot-dligt-nytt-har-hnt-ep

The Radio Dept. - The Worst Taste In Music

Jag kan inte hjälpa det men jag tänker alltid på en av mina favoritfilmer Lost In Translation när jag ser den här videon. Det är en bra känsla.

Jag vilar min väska

http://aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1080682,00.html

Engelska radiostationer har låtit lyssnare rösta fram tidernas största rockgrupper. Japp, ROCKgrupp såklart. Kritvita män tycker nämligen att listor är det bästa som finns. Det viktigaste med dessa listor är också att så få färgade som möjligt ska få finnas med, med undantag av Jimi Hendrix såklart för han var ju bara såååå ball. Samma träiga namn som vanligt. Folk är idioter och rocken är död.

Heja gubbarna!

Om jag skulle välja ett gubbgäng att vara med i någon gång i framtiden så skulle jag absolut välja att jobba på Dramaten, inte nån sunkig bastuklubb eller valfritt Boulelag. Börje Ahlstedt, som ju är ett stort namn i filmsverige, jobbar där för, i sammanhanget, ynkliga 30000 i månaden. Det tyder på att det finns något som ändå gör att man vill vara där. Och gud, OM det finns! Varje år är det minst ett slagsmål mellan skådisarna. och nu senast det här: http://aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1078370,00.html. Örjan Ramberg (Som bland annat spelade Jack i filmatiseringen av romanen. Världens kanske sämsta film.) är trots allt hårdast. När han förra året slog till en skådespelare på en krog försvarade han sig med att fyllan och smockan var en del av den svenska folksjälen. Folksjälen liksom, vem kan prata om en svensk folksjäl utan att vara rasist? En skådis på Dramaten såklart. Dramatenskådisarna är Sveriges sista bohemer.

Jag vill vara med! Jag kan skura golv, fixa fram rekvisita, vara sufflör. Vad som helst. Och hej Dramaten! Jag jobbar för betydligt mindre än 30000 i månaden.

Veckolista: Fem störande människor som man oundvikligen stöter på vid ett universitet

Veckans lista handlar om typer av människor som jag stött på under min tid vid universitetet. Det finns förstås även en massa bra människorsorter där, men dom är det inte lika kul att skriva om. Det tål att tilläggas, apropå listan, att om en eller flera av nedanstående typer kombineras i en och samma människa så kan människan enkelt beskrivas som en tickande bomb, eller åtminstone få dig att önska att du hade en på dig, fasttejpad på magen.

1. Den aggressivt trevliga människan

Känns enklast igen genom att han/hon är beroende av ögonkontakt. Den skyr inga som helst medel och följer dina ögon oavbrutet, oavsett hur mycket och hur tydligt du än försöker fly undan. Med den aggressivt trevliga människan följer ofta ett hysteriskt skratt. Det går inte att fly undan en sån här människa genom att prata om konstigt ointressanta saker. Den här människan tycker att allting som just du har varit med om är heeeeeelt fantastiskt.
Den aggressivt trevliga människan är en människa att förakta.

2. Den omåttligt självgoda människan

Känns igen genom att när den håller på att avslutar så blundar personen i fråga. Förmodligen för att den ska slippa se dom häpna minerna från dom som lyssnat. Det skulle ju vara så genant att se dom stackars lekmännens fula, avundsjuka ansikten. Allting som den omåttliga självgoda människan säger är nämligen bäst och alla andra blir helt till sig när dom få ta del av det här.
Den omåttligt självgoda människan är en människa att förakta.

3. Den överdrivet intresserade människan

Känns enklast igen genom att den konstant har handen i uppräckt ställning under lektionerna, redo att ställa dom mest komplexa frågor. Den här personen är även den enda som sitter alldeles rakryggad på sin stol 15:45 en Fredag då fabeln i Madame Bovary ska gås igenom.
Den överdrivet intresserade människan är egentligen människa att beundra, men han/hon är också en människa att förakta för att man aldrig någonsin kommer bli lika bra som denne.

4. Den pratglada egomänniskan

Den pratglada människan konkurrerar med Den överdrivet intresserade människan när det gäller att räcka upp handen. Skillnaden är dock att Den pratglada människan har en annan agenda. Han/hon är nämligen enbart ute efter att få prata om sig själv och sina egna fantastiskt fascinerande erfarenheter.
Den pratglada egomänniskan är en människa att förakta.

5. Den överpositiva människan

Den överpositiva människan känns igen genom ett ständigt leende på läpparna. Han/hon ser en möjlighet i varje problem. Han/hon ser ett ljus i varje lång tunnel. Han/hon ser en rosenbuske i Berlinmuren. Den överpositiva människan är förmodligen den människa, tillsammans med Den aggressivt trevliga människan, som man misstänker har mest att dölja. Det vore konstigt att inte vilja veta hur man får en ständigt glad människa till att börja gråta.

Att döda en fördom/föreställning

Sedan jag föddes har jag fått höra från folköls- och brännvinsberusade svennar att Per Gessle skriver eller har skrivit bra popmelodier. "Tycka vad man vill om honom, men bra melodier skriver han i alla fall" har det låtit. Dessa svennar har blivit ivrigt påhejade av en enig musikjournalistkår. Att hans melodier skulle vara bra är en föreställning, en fördom. Sådana ska man bemöta med fakta.

Fakta:

Per Gessle har genom åren gått på solarium alldeles för ofta. Till följd av detta har hans hy antagit en fullkomligt vansinnig färg. Den kan enklast beskrivas med att den är en exakt kopia av Dubbelispinneglassen Igloo.

Blå regering

Det här gillar jag: http://aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1073487,00.html
Även om det är en föredetting som Michael Moore som ryter till så är det skönt att någon gör det. Men den här gången är det extra skönt. Dels för att det är någon utifrån men framförallt för att det är en amerikan. Tyvärr kommer ingen lyssna för är det något som svenskar hatar och ser ner på mer än cancer, invandrare, alkoholister och arbetslösa så är det amerikaner.

Happy duck

Fredagen på Ankan började i nån sorts märklig mix av både glädje och sorg. Sorg för att Veckans öl var slut och glädje för att Veckans äckliga, äckliga Sol-öl var slut, vilket tvingade mig att köpa marginellt dyrare öl.
Coverbandet satte igång och skrämde iväg alla människor, fick dom att trycka upp sig mot väggen motsatt sida i det andra rummet. Mitt i denna kalabalik möttes så två Ankanveteraner. Legender om man så vill, och jag vill ju. Det låg en oerhörd värdighet över hela situationen. Jag tror att alla där kände av den. Daniel håller nog med.

Lördagens enda höjdpunkt var när Matti köpte en hundrasidig skvallertidning som han sedan glömde kvar här. Jag är så up to date nu.

Cannesfestivalen har börjat och den är ju rätt mycket ballare än Oscarfestivalen. Jag har fått läsa mycket om den under min vfu-vecka, i och med att jag inte haft nåt annat att göra än att läsa dagstidningar. Ingmar Bergman har vunnit massa gånger och fick också Guldplamernas guldpalm när festivalen fyllde 50. Ett år fick man inte rösta på hans film (kommer inte ihåg årtal eller film) för den ansågs för bra. Det är rätt stort. Jag tvivlar på att Harald Hamrell, Kjell Sundvall och Daniel Lind Lagerlöf, som regisserat dom senaste 24(!) Beckfilmerna, kommer tävla om Guldpalmernas guldpalm 2 när festivalen fyller 100.

musikletande

Jag satt och funderade på det här med att jag numera är ett år äldre, 23, alltså, ur ett musikperspektiv. Jag tänkte börja med att, lite halvt, ta tillbaka det jag skrev tidigare om att folk över 25 inte borde skriva texter. Jag gillar ju det där naiva och nakna (japp, jag är klyschmannen) som finns i dom yngres texter: Bad Cash Quartet, tidiga Bear Quartet, unga Broder Daniel, The Smiths, Ride osv. osv. Sen tänkte jag att det kanske hör ihop med att jag helt enkelt, allt som oftast, gillar dom första skivorna bäst.

Jag tänkte på vad jag ska kunna relatera till när något ledsamt händer och jag är över 25. Kan jag fortfarande lyssna på BCQ när dom sjunger "I don't need nobody else but me to destroy myself, no I do that fine on my own" då? Eller måste jag hitta något annat? Här i ligger alltså problemet. Allt det där jag skrev först kan vi egentligen ta bort, men jag ids inte ändra nu. Alltså, det finns ju gott om musik att lyssna på när jag skiljer mig. Nästan alla artister har ju skilt sig. Det finns också gott om musik att lyssna på när jag har blivit gammal och ledsen på grund att jag har blivit just gammal, och därmed typ vill dö: Bob Dylan - Time out of mind t.ex. Till och med Björn Afzelius har jag för mig släppte nån skiva när han hade fått beskedet om att han skulle dö.

Men vad ska jag lyssna på när jag fyller 28? Nya Tough Alliance eller "Bruce Springsteen sjunger Pete Seeger-låtar 15"? En ny Jens Lekman eller "Lars Winnerbäck tolkar Lasse Holm"? En ny Joanna Newsom eller "Dolly Parton och hennes 16-åriga älskare sjunger Hank Williams-låtar"?

Join Our Club målar upp en liknelse

Livet på praktik = Livet, naken, sittandes på en ständigt roterande pinne

kortblogg #2

Det är som så här att jag är på VFU, typ praktik alltså. Jag kom försent och utan papprena där det stod vad jag egentligen ska göra under praktiken. Naturligtvis har jag inte det här i huvudet. Idag hade vi ingen lektion utan istället satt jag ensam på övervåningen bredvid två ylande, ledsna hundar och läste mina fyra papper som rektorn så snällt skrivit ut åt mig. Jag kom dit 09:15, runt 10 började det bli ganska segt. Klockan 15 gick jag därifrån i ösregn utan att säga hejdå, missade bussen och gick in på ortens välsorterade bibliotek och läste dagstidningar tillsammans med övriga av samhället utstötta.

Ny dag imorrn. Jag ska göra ett "pop och rock-quiz". Risken är att jag sover naken utomhus inatt, på jakt efter lunginflammation.

musikfredag

Okej, totalt ointressant inlägg:

Herregud så bra Tough Alliance's senaste skiva är. Det är en vår- och sommarskiva på det där bra sättet. I motsats till det där dåliga.

Jag smälter även av återutgivningen av Prefab Sprout's kalasiga Steve McQueen, med dom akustiska versionerna av låtarna.

Annat bra:
När jag igår kväll satt och återupptäckte Bear Quartets tre första skivor, utgivna på mindre än ett år hösten -92 och -93. Det är så ruskigt. Nån sorts gitarrmanglande postpunk uppblandat med poppiga melodier. Sonic Youth vs Go-Betweens. Texterna då? Åh, texterna! En ung, nyligen diktutgiven Matti sjunger rader som "Be cool and cry", "So you were the sweetest pup/no one would lift you up/just let you down" och "No one loves you, they choose not to".

Man borde inte få skriva texter efter att man fyllt 25.

Imorrn fyller jag år. Ikväll ska vi fira.

Tombstone Blues

Det är fint hur små, små saker kan bättra på annars rätt pissiga dagar. Som nu t.ex. när jag sitter och skriver på tråkiga uppgifter i skolan. Jag läser boken I nationalismens bakvatten och ska skriva diskussionsuppgifter på den. Den handlar, som titeln viskar lite, om massa rasistiska grejer. Mord och så, i den ädla nationens namn. Naturligtvis är den skriven på det där äckliga akademiska språket. Då är det klart att jag blir glad när jag på en sida får se en lista med titeln "1900-talets megamördare".

Jag menar, Stalins barnbarn kan verkligen malla sig när dom går på kyrkogården och det på hans gravsten istället för det sedvanligt klyschiga "Jozef Stalin - Älskad far och make" står: "Jozef Stalin - Älskad far och make, tyvärr även Megamördare".

Det ärväl inte så man lägger sig på golvet och kiknar av skratt kanske, men ändå. Jag drog på smilbanden i alla fall.

last.fm

Om man är registrerad på sidan Last.FM registreras den musik man lyssnar på och sedan dyker den upp på ens profil på sidan. Sedan kan man finna musik som liknar dom artister man lyssnar på. Man kan även få se andra användare som lyssnar på liknande musik som en själv. Grejen är den att många användare väljer att lägga upp en bild på sig själv, och nu (äntligen) börjar jag komma fram till poängen. Jag hade tänkt att, utifrån den nyvunna vetskapen om hur människor med min musiksmak borde se ut, måla upp en bild av hur jag borde se ut.

Jag ska ha svart hår med lugg. När jag fångas på bild är det viktigt att jag tittar ner i marken. Huvudsaken är att jag inte tittar in i kameran. Att le är förbjudet. Om jag av nån fullständigt galen anledning måste titta in i kameran är det en fördel om bara det ena ögat syns. Det är då superviktigt, och det kan inte nog understrykas hur superviktigt det är, att mitt öga uttrycker all ledsamhet som den här orättvisa världen har lagt på mig.

off tour

Okej, Magnus on tour kring Sverige på 4 dagar är härmed över. Jag har varit i Jönköping och i Örebro. Örebro räknas inte, kanske nån svag person skulle säga, men det gör det visst. Jag är nöjd, glad, lite märklig och bakfull. Jag blöder i ögat också så jag tror minsann att jag är pollenallergiker light. Naturligtvis har jag redan beklagat mig för mamma om det här.

Annars tror jag att det här kommer bli en skit och pissvecka. Är alldeles för övertygad om att jag kommer sakna människor för att det inte skulle vara sant.
Jag skrev ett sms där jag outade vad jag tyckte om någon. Sedan skämdes jag och hade ångest till tusen och jag förstår fortfarande inte varför. Kände mig rädd, blottad eller vad som helst. Och jag skrev ordet "förtjust". Vafan liksom. Men jag skyller förstås på uppväxt, arv och miljö, ni vet, och insocialiseringsprocessen som ska göra mig till en stor och stark stubbe till man. Sen hade det nog lite med bakfylla att göra också, men det lämnar vi åt sidan. Jag menar, det skulle ju förstöra resonemanget alldeles.

Jaha, så Join Our Club blev en privat dagboksgråtblogg ändå till slut. Det var ju inte meningen. Jag hade tänkt skriva något om filmen Cliffhanger eller något annat betydligt mer intressant. Nu blev det så här istället. Det är inte jag som styr över den här bloggen uppenbarligen. Nu ska det käkas så här kommer världens bästa komiker ever: Mitch Hedberg http://youtube.com/watch?v=Q0Oj5j9drH0&mode=related&search=

Signerat Magnus, 14 och ett halvt år.