Citat II

Idag mår jag så dåligt att det börjar bli intressant

//Ingmar Bergman

Vårens Skiva

Så ska vi kalla Joel Almes Master Of Cermonies för vårens bästa skiva? Ja, det tycker jag absolut att vi ska göra!

Det är soulpop sjunget av en kritvit kille. Stora fina arrangemang med stråkar och hela köret. Kanske att rösten inte bär hela vägen och kanske att musiken hade passat en mer speedad variant av Jens Lekman bättre. Det här är musik som kunde sjungits av Elvis eller Scott Walker på 60- 70-talet. Och det är stort i min bok. Riktigt stort.

Joel Alme -The Queen's Corner

Jag får bara inte nog! Den dagen jag gör en musikvideo kommer den se ut exakt så här.

Ernest Hemingway

Det är ju lite på tapeten nu i och med den här lilla rörelsen. Det är alltså en sorts tävling där folk ska beskriva en livshistoria med maximalt sex ord. Ursprunget är att den benhårde stilisten Ernest Hemingway en gång lär ha sagt att han kunde skriva en roman med bara sex ord. Han skrev:

For sale: Baby shoes. Never worn.

Ärligt talat, ju mer jag läser det där, desto mer briljant är det. Jag måste, måste börja läsa hans böcker igen. Det snackas ju om hans debut nu i dagarna som jag har lyckats missa att läsa. Den ska vara en en finfin humoristisk skildring av hans tid i Paris på 20-talet. En av dom bästa - och en av dom första riktiga - romanerna som jag läst är Hemingways Och solen har sin gång. Den ska alla läsa innan sommaren.

Härliga, Härliga Dag

Fan, det här månadsslutet är det bästa hittills 2008. Det är varmt och skönt, soligt och lite, lite grönt.

Jag stiger upp vid 11-snåret, går fram till fönstret och drar upp persiennerna. I bara kalsongerna möter jag ett femtiotal västbärande lekande småkids med blicken. Dom åker runt på en massa leksaker. Runt, runt går det. Jag brygger kaffe; mörkrost som jag har gått över till, äter två äpplen och två smörgåsar. Jag lyssnar på A Mountain Of One och tänker på hur lite jag har att göra den här dagen. Livet på en pinne, tänker jag.

Sen kommer tankarna. Jag måste städa, diska, tvätta kläder, åka och plugga och jag har inga pengar och det är fyra dagar till löning och den täcker knappt räkningarna och dom nödvändiga grejerna som jag måste köpa och min bror fyller år då och jag fyller år snart, 24 vafan, och snart är det praktik igen och kanske kommer aldrig sommaren.

Join Our Club Skriver Roman

Min enda dröm här i livet är att bli en kulturpersonlighet. En sån där filur som sitter med i allehanda tv- och radioprogram och glädjer världen med sitt abstrakta tänkande. "Varför får den där oduschade kufen sitta med i ett debattprogram om nobelpriset i fysik?", tänker man. "Han sysslar med kultur", säger någon. Så nickar man och tänker inte mer på det. Den här personen har en stor, stor vindsvåning med högt till tak i innerstaden och en vit villa vid medelhavet. Hur har han råd med det? Ingen vet, mer än det att han ju sysslar med kultur. Den personen ska jag bli.

Hur blir man en sådan då? Man kan ju t.ex. skriva en roman, tänker jag. Det första steget innan man sätter sig ner för att skriva på sin roman är att lista ut vilken typ av författare man vill vara. Jag har spånat och kommer här delge några alternativ som jag funderat på.

Den Bohemiske Reseskildraren
Jag tågluffar. Jag skriver min roman i farten. Gärna på tåget där jag sitter med knäna mot hakan i ett trångt, dåligt säte på transsibiriska järnvägen. Resan har inget egentligt mål. Resan i sig är möjligtvis målet. Jag skriver inträngande om kvinnor jag lägrar och dålig sprit jag dricker längs vägen. Att läsa min roman inspirerar trettonåriga framtida tågluffare världen över.

Den Självhävdande Självbiografiske Författaren
Jag skriver om mitt torftiga liv. Jag tar bort allting som inte kan upplevas som ballt hos andra 40-åriga män. Jag skriver om tomheten som tagit över mitt liv sen skilsmässan blev ett faktum. Jag skriver om hur mycket jag saknar frun och barnen, även fast det verkliga skälet till varför dom lämnade mig var för att jag var totalt världsfrånvänd pga att jag hela tiden gick och tänkte på den här jävla romanen.

Den Nostalgiske Gentlemannen
Jag är gammal. Jag är riktigt gammal och jag har levt ett mycket ordinärt liv, men jag besitter minsann förmågan att sätta ord på vad andra i min generation har varit med om. Min främsta bedrift i livet är att jag en gång i tiden bodde under kort sejour i Köpenhamn. Jag inleder min roman med orden "Året var 2010, det var goda tider i Köpenhamn.", och alla i min ålder som öppnat boken och läst just dessa rader nickar instämmande och muttrar tyst för sig själva; "Det var det. Det var det sannerligen.".

Ledsna Söndag

Snart ska jag spela fotboll. Efter det ska jag ta mig privilegiet att få vara lite ledsen. Jag ska gräva ner mig och lyssna på sorgsna melodier, troligtvis 69 Love Songs av Magnetic Fields.

Är det inte skönt när man reagerar lite värre på saker än vad man först hade väntat sig? Klart det är.

Det här blir en fin Söndag.

Deklarar vår

Kände ni idag hur det regnade varmt? Det var inte det där kalla jävliga regnet som det har varit förut. Idag var det någonting annat. Det var regn som innehöll dofter. Det var inte ens så jag kände att jag var tvungen att börja springa för att inte bli blöt. Det var rätt okej ändå.

Egentligen började ju det här igår. Igår solskensregnade det nämligen en kort stund. Solskensregn är det absolut bästa regnet som finns. Det ser så härligt ut när det regnar fastän att solen skiner. Alla fotografer borde ta kort på det, istället för att ta motljusfoton på trädgrenar och sånt löjligt.

Idag började också serien Big Love på Svt, och som jag har längtat! Första avsnittet var allt jag hade önskat mig.

Till Joey

Kära Joey!

Nu när jag inleder det här brevet har det alldeles nyss börjat snöa utanför. Det är mars. Den långa svenska vintern är över och det snöar. Jag vet inte om det är ett tecken, men jag vet att det jag nu kommer skriva, det jag nu måste skriva, kan komma att få mitt hjärta att frysa till is.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här brevet. Det jag vill säga är egentligen kort. Jag vill gå så rakt på sak som möjligt, men du vet ju Joey, lika bra som jag, hur dom få orden ofta är dom som sårar mest. Jag är inte ute efter att såra dig. Bara säga som det är.

Du stormade in i mitt liv. Du rubbade mig. Men det känns så längesen nu och vi vet båda två, allt för väl, hur avstånd aldrig gör någon nytta utan enbart skadar. Det är långt mellan Capeside och Karlstad och det känns som det är dubbelt så långt mellan oss två.

Jag vet inte när det började gå fel, men jag antar att det är mer mitt fel än ditt. Jag kunde inte umgås lika ofta längre med dig. Du bytte sändningstid och jag fick ett jobbigare schema. När vi väl umgicks kunde jag ju se hur du gled ifrån dom andra. Du gled ifrån Dawson och du gled ifrån Pacey. När du ville tillbaka hade Dawson gått vidare. Jag märker nu, och jag hoppas att du också kan se, hur det liknar oss på så många plan.

Jag menar nu inte det här som något sorts avsked, inte heller en paus. Jag menar bara att det känns som om vi håller på att förlora någonting här och att vi borde göra någonting åt det. Vi måste smälta snön innan den täcker oss helt. Jag hoppas bara att du vill och känner likadant.
Jag hoppas du har det bra och att solen skiner på dig.

//Din Magnus, vad du än gör.

Citatmåndag

Det är inte det att jag är rädd för att dö - jag vill bara inte vara där när det händer // Woody Allen

Lyckan är en dröm och lidandet verklighet // Voltaire

Om du berättar sanningen om hur du mår - då blir det roligt // Larry David

Havet, där är det.

Nu är det bestämt. Jag ska bo vid havet en dag. Fram till dess ska jag spela Sim city 4 Deluxe Edition.

Död

Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel tog livet av sig tidigt på söndagen. Han körde ut på Västerbron i Stockholm, klev ur och hoppade. Han blev 32 år gammal.

Enligt rykten knarkade han inte längre och polisen säger att det var en impulshandling.

Han lämnar efter sig konstnären och sångerskan Paola Bruna, ett litet barn, samt vetskapen om att Broder Daniel kanske aldrig kommer återförenas. Henrik Berggren lär ha sagt, en gång i tiden, att utan Anders blir det inget.

Tråkigt. Människor borde aldrig kunna dö. Framförallt inte sådana man bryr sig om.