Jag läste i Andreas blogg ett urdrag ur någonting, förmodligen en dikt, där första raden sa att Sverige inte var något poesiland. Det är det säkert inte heller. Vad vet jag liksom? Men när man är förkyld och jävlig måste man ju sysselsätta sig med något, och jag såg det här som en möjlighet att få strö ett bra utdrag ur en av mina favvodikter runt mig. Så, here it goes.

Guds Topplista av Mattias Alkberg är den sista dikten i diktsamlingen Göta Kanal. Jag läser Göta Kanal som en uppgörelse med allt det här som är det orättvisa och otillräckliga livet. Det handlar om barn som dör, om att tro på en Gud som inte verkar vilja ha människorna, om familjer och ännu mer om barn. Guds Topplista är en slags försoning, en avslutning och kanske också en framtida programförklaring. Så här går i alla diktens två sista strofer:

En människa kliver in i ett rum och allt är bra.
Det kommer en till och genast uppstår en hierarki. Den ene har mer, kan mer, vet mer.
Eller tvärtom. Och det är det människors värde består i.
Det borde inte vara så men inget jag sett eller hört tyder på något annat.

Men jag önskar.
Jag vill att du ska veta. Det är inget personligt.
Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.
Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:
Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.
Du och jag och alla.