Två rysningar

På dom två senaste skivorna Saturday Night och Eternity Now har mitt favvoband Bear Quartet vänt ryggen åt den lilla publik dom faktiskt ändå har. Från att ha varit kungar av melodier, har dom nästan slutat göra melodier överhuvudtaget. Allt är inklätt i nån vansinnig elektronisk instrumentering. Jag älskar fortfarande dom två senaste skivorna. Dom ger mig fortfarande känslor som aldrig dyker upp när jag lyssnar på annan musik. Här hade jag tänkt beksriva två moment av ren och skär gåshud. Den första är i låten Today I Will Dress Up på Saturday Night. Trummorna, hanklappet och dom första två raderna, signerade keyboardisten Carl Olsson: "Today I will dress up, in the best clothes that I have got and I will do my best, at least I'll try my best". Hela låten är en sorts förhoppning inför någon kväll. Förhoppningar som förstås aldrig kommer infrias.
Nästa moment kommer från senaste skivan Eternity Now. Hela albumet är totalt frånvänt. Ljudbilden är något helt nytt och låter vid en första lyssning som enbart oljud. Endast ett fåtal av låtarna innehåller sång och på dom som innehåller sång är Mattias Alkberg röst märkligt mixad och på den ena är det inte ens han som sjunger. Ögonblicket som framkallar gåshud här är låten The Lost Kid Office, vars text kanske förklarar allt. Det är i slutraderna Matti sjunger: "Goodbye woods, streets and friends, neighbourhoods. Goodbye everything that made us ill, we're okay"

An ending

Jag har ganska nyss kommit hem. Jag skrev en lång personlig text, som jag tänkte lägga upp här men ångrade mig i sista stund. Det är möjligt att den dyker upp ändå men om man bara lyssnar på Brian Eno's An ending (ascent) som finns här http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=91610985 så förstår man allt alltid. Till råga på allt är det även det mest fulländade musikstycke som någonsin gjorts

självpepp

Det är bara lite mindre än elva månader kvar till nästa jul.

Jag ska alldeles strax borsta tänderna och sedan traska ner till centrum och köpa ett par byxor och ett par skor.

Happ

Hej, mitt namn är Magnus och jag har blivit dissad.

Party of five

...Eller Ensamma Hemma som det heter på svenska. En någorlunda olycklig översättning kan tyckas, då det ju bara är ett A som skiljer en världens bästa såpor från en av världens sämsta filmer med Macaulay Culkin.

Hursomhelst, jag håller på att tvätta för tillfället. Som alla vet, är det alldeles lysande att tvätta vid den här tiden på dagen. Mycket pga att man då får 3-4 timmars tv-tid mitt på dagen utan att kunna ha dåligt samvete. Jag låg och pendlade mellan Marat Safin - Andy Roddick i Australian Open och just Ensamma Hemma på trean. Till slut började det klia på min kind, alldeles där vid det ena ögat, och jag gav upp tennistittandet för att hänge mig ordentligt till Ensamma Hemma. Jag hade nästan glömt bort hela storylinen, men kom snabbt in i det hela igen. Saker som Charlies cancer, Baileys eviga strul med sin flickvän med barn och Julias problem med sin white-trash-make och sitt egna allt mer white-trash-liknande liv.

Avsnittet avslutades med ett riktigt crescendo. Bailey förklarade för sin äldre flickvän att han kommer ställa upp för henne nu när hon måste söka jobb och så. Charlie fann, på sin resa med Kirsten, tillbaka till skrattet. Julia fann tillbaka till sin make efter en liten fling med nån annan snubbe.

Medan sluttexterna rullade slog det mig, att det som kliat på min kind minsann varit en tår.

Mer Tennis

Jag har två favoriter på herrsidan i Australian Open. Den ena är Marcos Baghdatis, kanske den enda tennisspelare som har en hejaklack med sig var han än spelar, och den andra är James Blake. Då den förstnämnde åkte ut mot Djokovic redan i andra omgången så ska jag uppehålla mig en stund vid det amerikanska hoppet James Blake.

Det finns flera skäl att gilla Blake. Han är svart, saknar hår och bär ändå svettband. Man ser inte många svarta tennisspelare. Men framförallt är det hans ganska brokiga bakgrund som fängslar.
Han blev utsedd till rookie tennis player of the year år 2000, och spåddes såklart en lysande framtid. Dock har han fram till dom senaste åren haft säsongslånga uppehåll. År 2004 var speciellt tungt för James. Under en träning råkade han springa in i nätstolpen och bröt nacken. I Juli samma år gick hans far bort i cancer. Senare under året fick han diagnosen Shingles som förlamade halva ansiktet och påverkade synen.
Jag kan i alla fall unna Blake lite framgång och pengar.

I dagarna har Eurosport åter blivit min vän. Vi sluter upp några veckor per år. På vintern dricker vi kaffe, äter mackor och kollar på Australian Open och U.S Open i tennis. Om sommaren spenderar vi några veckor med kall lemonad och Tour de France.

Just nu pågår Australian Open. Jag har under förmiddagen sett hemmahoppet Lleyton Hewitt vända ett 0-2 underläge i set, till vinst med 3-2, i en maratonmatch med Hewitts klassiska fegspel och trötta-ut-motståndaren-taktik.

Jag vet inte vad det är med tennis som fängslar mig så. Kanske är det en kombination av det visuella i dom traditionsenligt snygga kläderna och det faktum att man under 3-4 timmar får följa två människors kamp så intensivt nära.

Nu ska jag snart till biblioteket. Jag ska undvika att betala min biblioteksskuld, och ändå lyckas låna något. Önska mig lycka till!

Lösgodis

Jag bara måste nämna att det här gör mig alldeles varm inombords. Att dom sedan också har en klickbar sexkarta, får mig att vilja tända ett litet ljus till Aftonbladets ära.
Dock är det synd att bara dom vanliga kändisarna får vara med i artikeln (Paris Hilton, Lindsey Lohan osv.). Jag skulle t.ex. vilja veta vem Luke Perry ligger med idag. Och Ross Bagley, som spelade lilla Nicky i Fresh Prince In Bell Air, blir 19 år i år. Vem ligger han med, och framförallt, blev han så snygg som hans söta anlete då tydde på?

Det förlorade nyåret

Här är alltså orsaken till varför nyårsfirandet, och all glädje det för med sig, tog en olustig vändning.

Jag menar, titta noga på tårtan. Det är en Mango-moussetårta och den ser alldeles delikat ut. Vilken människa(-or) skulle förvägra två gäster en smakbit av denna? Framförallt när de två gästerna betalat för den.

Snö

Nu faller snön här utanför. Även om jag vet att den med all säkerhet kommer töa bort imorgon, för att sen frysa och bli till fint bucklig is till Lördagen, så vill jag ta tillvara på ögonblicket.

Jag tycker att vi alla springer in på http://www.myspace.com/mattpondpa och lyssnar på Winter Song. Sedan kan vi lägga oss i en onda stor hög och kura ihop mot varandra, medan snön yr omkring oss.

Det är tydligen galatider nu. Kolla gärna in nomineringarna till t.ex. grammis, p3-guld och rockbjörnen. Ta dig sedan en funderare på om du kanske kan komma på några ännu tråkigare artister att nominera. För ärligt talat, ta t.ex. rockbjörnens nomineringar till bästa svenska grupp: BWO, Roxette, Mando Diao, In Flames och Snook.
Okej, tänker du, rockbjörnen röstas ju ändå fram av Aftonbladets 14-åriga läsare. Kolla istället in p3-gulds nomineringar till bästa grupp: The Knife, Fibes, Oh Fibes!, Mando Diao, Snook och The sounds.

The Knife och Fibes, Oh Fibes! kan jag i alla fall förstå, även om jag inte direkt sympatiserar med Fibes.... Men gud, vi tar Mando Diao som exempel: när ska svenskar sluta gilla Oasis och i synnerhet alla dess vidriga avkommor?

Det är såklart löjligt att ens bry sig om det här, men en kvart om året är det allt värt ägna åt att spy galla över dessa galor.

I övrigt så har jag lämnat in min C-uppsats nu. Det var på tiden, då jag under skrivandets gång blivit vansinnigt skoltrött. Jag hoppas på nytändning till våren.
I och med inlämnandet så har jag numera en massa tid över till att läsa. Första bok ut kan kanske bli Lars Jacobsons Kanalbyggarnas barn (så snart kanske du får tillbaka den Andreas!)

musiktips

Jag har så lite göra att jag mycket väl kan tipsa lite om god musik.

Kila in här http://www.myspace.com/ohnoohmyband, klicka och lyssna sen på I have no sister.

Två underbara låtar har något gemensamt, se dessa musikvideor och ta reda på vad:

Först ut Cocteau Twins - Evangeline http://youtube.com/watch?v=KRsaaCAwTnQ
Sedan The Bear Quartet - Mom And Dad http://youtube.com/watch?v=xF6ukz7_YB0


Grant McLennan från Go-Betweens dog 2006. Han var fullständigt fantastisk och hans band är så lent melodiska att det inte finns. Han skrev musiken tillsammans med den huvudsakliga sångaren Forster Den här videon är till honom: http://youtube.com/watch?v=ZCbyByY-A6w

aftonbladet och så

Okej, jag har nu äntligen kommit på vad hos Aftonbladets modeguru Sofi Farman som fascinerat mig så. Hon är en utomjording. Hon ser nämligen exakt likadan ut på varenda bild som någonsin tagits på henne. Det har varit ett par kämpiga år, då hon hela tiden irriterat mig, fast jag har inte kunnat sätta fingret på varför.

Jag ser det här som ett bokslut över mitt och Sofis stormiga förhållande

pop i top top

Jag måste börja med att summera året som gick. Jag kan i och för sig hata inflationen i topplistor så här års, men ändå...

Lite stolpar från 2006:

- Askallt Januari till April, och en skitvarm sommar följt av en perfekt regnig, ljum höst
- Min känsla av apati inför allt tog till slut överhanden och fick mig att fundera
- Sjukt varm och lång sommar
- Min träningsdisciplin höll i sig längre än väntat
- Den vansinnigt roliga helgen hos Cema i Örebro höll på att döda mig. Influensa och diarré blev påföljden
- Jag förälskade mig och drunknade i elektronisk musik
- Jag förälskade mig, sen gick det över och sen hände det igen
- Bråkat för första gången någonsin under en vansinnesfylla
- Skrapade upp en tredjedel av ansiktet under en vansinnesfylla
- Hade mina sista vansinnesfyllor
- Blev fantastiskt besviken på Sverige i Fotbolls-VM
- Gjorde en fantastisk säsong i fotbollens division 7
- Gjorde en fantastisk låt som nog ingen kommer få höra
- Alliansen vann valet och jag blev ledsen
- Som längst åkte jag till Stockholm ett par gånger. Det är dryga 30 mil.
- Drack mer kaffe än vad som borde vara lagligt
- Fann min pedantiska ådra, ärvd från mammsen
- Spenderade min sämsta nyårskväll ever med Cema. Droppen som fick bägaren att rinna över var en bortgiven tårta, som vi inte ens fick smaka på.
- Årets skivor var: Nelly Furtado - Loose, Studio - West Coast, Hot Chip - The Warning, Yo La Tengo - I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass, M.Ward - Post-War, MABD - Ditt Hjärta Är En Stjärna och Radio Dept - Pet Grief. Air Frances EP bör också nämnas.
- Lärde mig älska Stigarna Larsson och Dagerman


Kunde skriva massa mer, som hur min faster dog den plågsammaste död jag kan tänka mej, och hur min mormor blev en annan människa och massa annat som jag inte vill skriva om.
Egentligen var det ett mellanår. Jag tror stenhårt på 2007.