I måndags startade inte min postbil. Jag gick in och sa till chefen som sa till mig att testa att start den igen (hallå?) men det gick såklart inte igång då heller. Istället fick jag ta reservbilen. Alla fruktar reservbilen. Reservbilen är en dödsfälla. Reservbilen är den trasigaste bilen av dom alla. Ingen säger någonting om det såklart. Ingen vill nämligen behöva ta vändan till verkstaden med den. Dessutom är det ju ingen som använder den. Förutom då när ens ordinarie bil är trasig. Jag får inte köra någon bill till verkstaden i och med att jag bara är sommarjobbare. Jag kan bara säga att bilen är trasig.
Nu såhär på Onsdagen med tre dagars reservbilsanvändande har jag en ständigt molande huvudvärk. Varje gång jag bromsar låter det som om jag hade 100 kattungar och 1000 kaninungar i nån sorts tortyrkammare under bilen. Varje gång jag backar låter det som om alla däck kommer lossna vilken sekund som helst. När jag sv'änger vänster skorrar det. När jag svänger höger plågas ännu en kanin. Varje gång jag tänker på att jag förmodligen kommer få köra reservbilen imorrn med känner jag hur världen sakta men säkert faller samman över mig.
Kvar, i garaget bredvid reservbilen, står min ordinarie bil. Ingen har kört den till verkstaden än men dom går ut varje morgon och kollar om den startar, om den självläkt under natten, sedan säger dom till mig att ta reservbilen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Det låter som min volvo (lägg märke till litet "v"). Jag är sur på den.
lider med dig. Men jag kunde inte låta bli att skratta åt liknelsen...
Underbart. Vardagshistorier att glädjas och gråta till:)
Post a Comment