Beirut

Apropå det här med att lipa. Ikväll har jag lyssnt myket på Beiruts andra skiva som kom i år. The Flying Club Cup heter den och den är helt fantastisk. Förra året gjorde han en skiva som innehöll en av världens bästa åtar: Postcards From Italy. Han döpte låtar till t.ex. Brandenburg och Bratislava, och det var en av förra årets bästa skvor.

Beirut är Zach Condon som är en 21-årig kille som släppt skivor i olika konstellationer sen han var 15 år gammal. Zach är en Brooklynkille som när han är Beirut har en finfin orkseter med sig som spelar folkmusik kraftigt inspirerad av sorglig folkmusik från Balkan. Mycket trumpeter och liknande och altid väldigt, väldigt vemodigt. Allt det här brottas med Zachs sångemolodier som väl är rotade i popmusik. Det blir asfint tillsammans.

Ikväll lyssnade jag, som sagt, på The Flying Club Cup och jag håller med Annika Flynner. Den är fan bättre än den första skivan. Jag höll på att börja lipa redan på tredje låten. Jag fattar aldrig vad han sjunger om men det spelar liksom ingen roll. Hela orkestreringen och låtarnas arrengemang är så varma och allting känns som en enda stor famn från nån mamma som förlorat sitt barn under kriget i jugoslavien, men som nu till skillnad från förra skivan, har fått upp hoppet.

Okej, sug på några av formuleringarna här ovanför. Hur underbart pretentiös är inte jag? Väldigt, skule jag säga.