Stirraren

Efter en för jävlig föreläsning om ergonomi, ryggraden och bålens muskler satt jag på buss nummer 1 på väg hem. På mig hade jag mina föreläsningsögon; den tomma men ändå jagade blicken. Trött och hungrig for vi genom ett mörkt och blött Karlstad.

Jag satt nästan längst fram med ryggen mot färdvägen, alltså vänd bakåt mot bussen och alla andra som var på den. Bakom de två som satt framför mig satt en ung tjej. Säkert 19-20 år eller så. Min blick fastnade på henne. Jag hade alltså fortfarande föreläsningsblicken, den där ögonen är öppna men där jag inte direkt kollar ändå, Snarare är det så att ögonen bara är öppna men tankarna är någon helt annanstans.

Jag måste ha setat så ett bra tag för när jag vaknade till såg jag hur hennes bredvidsittande kamrat kikade fram bakom axeln på den äldre damen framför mig. Jag såg hur hon som min blick varit fäst var märkbart irriterad och hur hennes kamrat fnissade. När bussen sedan stannade vid Stora Torget så jag hur dom nästan stormade ut. Säkert sitter dom hemma nu och pustar ut.

Under bussvägen hem hade jag blivit "han som stirrar på bussar". Jag blev han som om 30 år alltid, på något märkligt vis, tycks hamna på de bussarna som högstadieniorna sitter på efter avslutad skoldag. Jag blev han som aldrig har på sig mer än kalsonger och strumpor under överrocken.

Jag kan inte säga att jag gillade det.