Min enda dröm här i livet är att bli en kulturpersonlighet. En sån där filur som sitter med i allehanda tv- och radioprogram och glädjer världen med sitt abstrakta tänkande. "Varför får den där oduschade kufen sitta med i ett debattprogram om nobelpriset i fysik?", tänker man. "Han sysslar med kultur", säger någon. Så nickar man och tänker inte mer på det. Den här personen har en stor, stor vindsvåning med högt till tak i innerstaden och en vit villa vid medelhavet. Hur har han råd med det? Ingen vet, mer än det att han ju sysslar med kultur. Den personen ska jag bli.
Hur blir man en sådan då? Man kan ju t.ex. skriva en roman, tänker jag. Det första steget innan man sätter sig ner för att skriva på sin roman är att lista ut vilken typ av författare man vill vara. Jag har spånat och kommer här delge några alternativ som jag funderat på.
Den Bohemiske Reseskildraren
Jag tågluffar. Jag skriver min roman i farten. Gärna på tåget där jag sitter med knäna mot hakan i ett trångt, dåligt säte på transsibiriska järnvägen. Resan har inget egentligt mål. Resan i sig är möjligtvis målet. Jag skriver inträngande om kvinnor jag lägrar och dålig sprit jag dricker längs vägen. Att läsa min roman inspirerar trettonåriga framtida tågluffare världen över.
Den Självhävdande Självbiografiske Författaren
Jag skriver om mitt torftiga liv. Jag tar bort allting som inte kan upplevas som ballt hos andra 40-åriga män. Jag skriver om tomheten som tagit över mitt liv sen skilsmässan blev ett faktum. Jag skriver om hur mycket jag saknar frun och barnen, även fast det verkliga skälet till varför dom lämnade mig var för att jag var totalt världsfrånvänd pga att jag hela tiden gick och tänkte på den här jävla romanen.
Den Nostalgiske Gentlemannen
Jag är gammal. Jag är riktigt gammal och jag har levt ett mycket ordinärt liv, men jag besitter minsann förmågan att sätta ord på vad andra i min generation har varit med om. Min främsta bedrift i livet är att jag en gång i tiden bodde under kort sejour i Köpenhamn. Jag inleder min roman med orden "Året var 2010, det var goda tider i Köpenhamn.", och alla i min ålder som öppnat boken och läst just dessa rader nickar instämmande och muttrar tyst för sig själva; "Det var det. Det var det sannerligen.".
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
BK här! Mycket bra initiativ, jag är självfallet med och åker på din framtida våg av framgång. Som en snyltare. Vi sitter i lägenheten vi såg ut över McDonkan, eller njaa... Det viktiga är att jag bara flyter med dig utan att jag är nåt. =) Som Hasse Backe ungefär.
det är minsann ingen dans på rosor att skriva romaner!
Post a Comment