Till Joey

Kära Joey!

Nu när jag inleder det här brevet har det alldeles nyss börjat snöa utanför. Det är mars. Den långa svenska vintern är över och det snöar. Jag vet inte om det är ett tecken, men jag vet att det jag nu kommer skriva, det jag nu måste skriva, kan komma att få mitt hjärta att frysa till is.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här brevet. Det jag vill säga är egentligen kort. Jag vill gå så rakt på sak som möjligt, men du vet ju Joey, lika bra som jag, hur dom få orden ofta är dom som sårar mest. Jag är inte ute efter att såra dig. Bara säga som det är.

Du stormade in i mitt liv. Du rubbade mig. Men det känns så längesen nu och vi vet båda två, allt för väl, hur avstånd aldrig gör någon nytta utan enbart skadar. Det är långt mellan Capeside och Karlstad och det känns som det är dubbelt så långt mellan oss två.

Jag vet inte när det började gå fel, men jag antar att det är mer mitt fel än ditt. Jag kunde inte umgås lika ofta längre med dig. Du bytte sändningstid och jag fick ett jobbigare schema. När vi väl umgicks kunde jag ju se hur du gled ifrån dom andra. Du gled ifrån Dawson och du gled ifrån Pacey. När du ville tillbaka hade Dawson gått vidare. Jag märker nu, och jag hoppas att du också kan se, hur det liknar oss på så många plan.

Jag menar nu inte det här som något sorts avsked, inte heller en paus. Jag menar bara att det känns som om vi håller på att förlora någonting här och att vi borde göra någonting åt det. Vi måste smälta snön innan den täcker oss helt. Jag hoppas bara att du vill och känner likadant.
Jag hoppas du har det bra och att solen skiner på dig.

//Din Magnus, vad du än gör.