Grillad
Klockan närmar sig 20:00 när aftonens humorister möts upp i tv-kanalens restaurang en trappa ner. För flera av deltagarna
blir det ett kärt återseende. Kramar med tillhörande ryggdunkar och fasta handslag avslöser varandra ibland borden med konsumköpta bullar och automatkaffe. Någon berättar om en tokig situaition som denne blev delaktig i på en parkeringsplats under förra veckan. Alla skrattar högt och igenkännande. Någon lutar sig med händerna på knäskålarna medan han skrockar för fulla livet. En annan håller handen på magen och lutar sig bakåt medan han arbetar för att få bibehålla brödsmulorna i munnen. Det är bara så himla trevligt att få träffas så här och att få
fyra av sina bästa anekdoter.
En ung dam iförd en ljusblå skjorta kommer in och avbryter genom att meddela att det nu börjar bli dags att komma in i studion. Gänget samlar ihop sina manus och äntrar studion under applåder och enstaka högludda falsetttjut.
Sven-Bertil Taube höjer handen och formar den till ett V-tecken mot publiken. Han vet om att det är honom som tjuten
är riktade mot. Han vet om att han inte är inbjuden för att han skulle vara så våldsamt rolig, utan snarare för att bidra till en stunds dagdrömmande för damerna där hemma framför rutan.
Björn Hellberg ler nervöst mot publiken och fumlar efter sina manuspapper. Hoppas att allt är på plats, att jag har allt med mig, hinner han tänka innan han slår sig ner i den skinnklädda humoristsoffan.
Ronny Eriksson knyter högerhanden i en segergest och riktar den mot publiken som svarar med att ställa sig upp och klappa än mer ivrigt.
Den sista av de inbjudna humoristerna dröjer sig kvar bakom skynket ett tag till. Han låter de övriga ta del av publikens kärlek och han låter dem sätta sig ner innan han tar klivet in i studion. Han gör så för han har varit med så många förut. Lasse Brandeby vet att kärlek har en gräns. Man kan inte älska hur mycket som helst och Lasse vet även att allt sedan filmen "Kurt Olsson - livet om mig själv" började visas på biograferna återigen så har han inte fått en lugn stund. Lars vet vad den rutiga kostymen betyder för det svenska folket, och han älskar det.
Han höjer båda armarna i vädret när han går fram mot sin plats i soffan. Han tittar inte ens åt publiken på grund av att han skulle kunna bli generad. All denna kärlek, tänker han. Hur kunde jag leva alla dessa dystra år utan all denna kärlek?
I studions framkant, alldeles bredvid podiet där humoristerna kommer att hålla sina anföranden, sitter dagens huvudgäst - han som programmet kretsar omkring. KG Bergström grymtar i spelad mjugg åt den första humoristen som nu äntrar podiet, redo att fyra av sin allra fränaste salva över honom. Ronny Eriksson rättar till jeansskjortan innan han ställer sig lite bredvid och lutar sig med armbågen mot podiet. Han börjar: "Uppe i Norrland har vi ett ordspråk. Vi brukar säga att...".
Klockan närmar sig 20:00 när aftonens humorister möts upp i tv-kanalens restaurang en trappa ner. För flera av deltagarna
blir det ett kärt återseende. Kramar med tillhörande ryggdunkar och fasta handslag avslöser varandra ibland borden med konsumköpta bullar och automatkaffe. Någon berättar om en tokig situaition som denne blev delaktig i på en parkeringsplats under förra veckan. Alla skrattar högt och igenkännande. Någon lutar sig med händerna på knäskålarna medan han skrockar för fulla livet. En annan håller handen på magen och lutar sig bakåt medan han arbetar för att få bibehålla brödsmulorna i munnen. Det är bara så himla trevligt att få träffas så här och att få
fyra av sina bästa anekdoter.
En ung dam iförd en ljusblå skjorta kommer in och avbryter genom att meddela att det nu börjar bli dags att komma in i studion. Gänget samlar ihop sina manus och äntrar studion under applåder och enstaka högludda falsetttjut.
Sven-Bertil Taube höjer handen och formar den till ett V-tecken mot publiken. Han vet om att det är honom som tjuten
är riktade mot. Han vet om att han inte är inbjuden för att han skulle vara så våldsamt rolig, utan snarare för att bidra till en stunds dagdrömmande för damerna där hemma framför rutan.
Björn Hellberg ler nervöst mot publiken och fumlar efter sina manuspapper. Hoppas att allt är på plats, att jag har allt med mig, hinner han tänka innan han slår sig ner i den skinnklädda humoristsoffan.
Ronny Eriksson knyter högerhanden i en segergest och riktar den mot publiken som svarar med att ställa sig upp och klappa än mer ivrigt.
Den sista av de inbjudna humoristerna dröjer sig kvar bakom skynket ett tag till. Han låter de övriga ta del av publikens kärlek och han låter dem sätta sig ner innan han tar klivet in i studion. Han gör så för han har varit med så många förut. Lasse Brandeby vet att kärlek har en gräns. Man kan inte älska hur mycket som helst och Lasse vet även att allt sedan filmen "Kurt Olsson - livet om mig själv" började visas på biograferna återigen så har han inte fått en lugn stund. Lars vet vad den rutiga kostymen betyder för det svenska folket, och han älskar det.
Han höjer båda armarna i vädret när han går fram mot sin plats i soffan. Han tittar inte ens åt publiken på grund av att han skulle kunna bli generad. All denna kärlek, tänker han. Hur kunde jag leva alla dessa dystra år utan all denna kärlek?
I studions framkant, alldeles bredvid podiet där humoristerna kommer att hålla sina anföranden, sitter dagens huvudgäst - han som programmet kretsar omkring. KG Bergström grymtar i spelad mjugg åt den första humoristen som nu äntrar podiet, redo att fyra av sin allra fränaste salva över honom. Ronny Eriksson rättar till jeansskjortan innan han ställer sig lite bredvid och lutar sig med armbågen mot podiet. Han börjar: "Uppe i Norrland har vi ett ordspråk. Vi brukar säga att...".
1 comment:
yes yes yes....
Post a Comment