Bröderna Wilson i Beach Boys hade en far som var deras manager i börjam av deras karriär. Han pushade dom stenhårt med tveksamma metoder och slog dom även. 1973 gick han bort.
Ena sonen, Brian, förstörd av åratal av tungt droganvändande, schizofreni och annan psykisk åkomma skulle säga något fint om sin far i en intervju 21 år efteråt:
" He was the one who got us going. He didn't make us better artists or musicians, but he gave us ambition. I'm pleased he pushed us, because it was such a relief to know there was someone as strong as my dad to keep things going. He used to spank us, and it hurt too, but I loved him because he was a great musician."
Läs gärna sista meningen två gånger tyst för er själva. Jag tycker mig finna ett lite blänk av tragikomiskt skimmer i att sonen minsann inte är bitter över att han slog dom så det gjorde ont, han älskade honom ändå. Han var ju en bra musiker liksom.
Typ som om mina barn skulle säga om mig när jag dött: Sure, han slog oss och det gjorde ju rätt ont och så, men än sen, han var en grym svensklärare och vi älskar honom för det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment