Långfredag

Det är långfredag och jag tänker på Jesus. Jesus korsfästes den här dagen för människornas synders skull. Han led och han plågades orättvist, för vår skull. Jag gillar det.

Jag har fascinerats av Jesus, bibeln, kyrkan, alla symboler och allt det där så länge jag kan minnas. En teori angående varför ploppade upp i mitt huvud idag vid lunch. Det är som så att min pappa började jobba väldigt tidigt på morgonen när jag och mina bröder var små. Mamma började vid halv tio eller så. Det här gjorde att varken jag eller mina bröder gick i dagis eller hos en dagmamma. Vi gick istället på Kyrkans Barntimmar. Det var ett sorts dagis för 4-5-åringar som förortens församlingshem hade fixat i ordning. Där gick alltså jag, och alla jämnåriga som bodde på min gata. Det enda som skilde från ett vanligt dagis var att vi fick kolla på och prata om "dagens tavla" under fruktstunderna. Dagens tavla var alltid ett bibelmotiv. Det var kraftfulla tavlor som påminde om bilderna i min talbok om He-Man (här snackar vi talbok i form av en bilderbok som man höll i handen medan man lyssnade på berättelsen. När det pep sade berättaren att det var dags att byta sida.). Dom tilltalade mig alltså.

Min då bästa vän och grannes mamma jobbade där. Hon hade mig i sitt knä och drog ut min första tand medan jag storgrät. Hon tröstade mig när min banan hade krossats, något som hämmar mig än idag. Jag kan inte äta bananer som har klämts på eller som har klämmärken. Krossade bananer kommer inte ens på fråga.

Åter till min vän Kristus. Det som tilltalar mig mest med honom är alltså hans död, att han dog för oss. Jag tror att ordet "synd" är för kristet laddat. Folk måste vända sig emot det i och med att det är kristet, trots att man kan ersätta det med ordet "fel" eller "ont". Folk hatar religion och kristendom. Folk hatar därför Jesus. Men folk gör fel och får ångest över dom fel dom har begått. Man får ångest när man har varit ótrogen, när man har ljugit och när man har gjort någon illa.

Jag är av en sådan sort som är duktig på att skjuta ifrån mig allt skuldansvar och låter dom istället jaga mig in i mina drömmar. Jag kan aldrig stå upp och ta ansvar. Jag är asdålig på ansvar. Jag är inte ensam om det. Människor är dåliga på ansvar. Tänk dig då Jesus som tog sitt oförtjänta straff och bara sänkte huvudet; "Jag är människa och därför jag är kass" typ. Han tog sitt ansvar som guds son, som representant för människorna. Han gjorde det för över 2000 år sen. Han skulle få göra det varje sekel, varje dag, om vi någon gång skulle förtjäna att få känna oss fria från skuld.

Omstart

Jag har raderat all musik från min dator. Det enda jag har kvar är Brian Eno's kompletta verk och min samling av ep:s och dåliga liveinspelningar av Bear Quartet.

I flera veckor nu har jag varje dag bytt ut låtarna på min mp3-spelare men hela tiden har typ samma låtar kommit med i den nya spellistan. Jag är tömd. Jag har inget mer att komma med. För några år sen hängde jag med. Jag letade hela tiden efter ny bra musik och tuffa remixer. Nu har det varit stiltje nog länge. Nu börjar jag på ny kula. Nu ska jag jaga igen.

Sverige Och Skinnjackan

Skinnjackan indroducerades i amerikanska filmer på 50-talet. Det var machomännens jacka. Det var någonting med att ha ett djur liggandes omkring den ofta muskulöse mannens imponerande axelomfång som tilltalade miljontals unga män. Marlon Brando bar en skinnjacka i "The Wild One" 1953, men jag vill påstå att The Fonz ifrån "Happy Days" på 60-talet har betytt ännu mer för skinnjackan, framförallt då för svenska män. Fonzie var en kvinnotjusare, en rebell. Att han uppenbarligen nästan var dvärg och typ 20 år äldre än dom andra tonåringarna betydde ingenting för dom svenska männen som kollade. Fonzie kunde vissla till sig tjejer. Det räckte med att Fonzie visade sig inne på caféet Arnold's Drive-In för att alla skulle flocka sig runt honom, killar som tjejer. Det enda som blänkte mer än hans välkammade frisyr var hans skinnjacka.

Jag vill gärna upprepa att det här var på 60-talet. Skinnjackan var någonting nytt. Den hade nyss blivit annekterad från motorcykelkulturen där den fungerade som ett praktiskt plagg. Om man skulle ramla gör skinnet på jackan att friktionen mot asfaltsytan inte blir så märkbar. Man glider istället och därmed får man mindre skrubbsår.

I och med att motorcykelkulturen i alla tider har romantiserats in absurdum så är det också logiskt att skinnjackan blev någonting tufft, nu när man också kunde använda den i det vardagliga livet. Till exempel på ett café.

Så varför i hela jävla världen har alltid, alltid, alltid skurkar i svenska filmer och serier på 2000-talet på sig en skinnjacka?

Dylan McCay från Beveryl Hills 90210 bör som vanligt ses som ett stilbildande exempel. Han fullkomligt raderade ut skinnjackan som den yttersta symbolen för rebellinism i USA när han, som den absolut coolaste snubben i hela världen på 90-talet, bar en jeansjacka istället.

Vem törs bli Sveriges Dylan? Vem törs byta ut skinnjackan och uppfinna en ny symbol för den rebelliska machomannen?

Hannah & Her Sisters

För två helger sen såg jag No Country For Old Men som var knäckande bra. Fler thrillers borde ta efter knepet att inte använda sig av någon musik. Som Ingmar Bergman visade för massa år sen i filmen Tystnaden finns det inget som är så skrämmande som tystnad.

I motsats till det såg jag om Hannah & Her Sisters ikväll. En asfin fin film om systerskap, svek och sökande typ. Genom hela filmen återkommer något stycke av Mozart, som jag inte kommer ihåg vad det heter. Men det passar så bra in i New York-miljöerna. Michael Caine ser sjukt bra ut i den här filmen.

Woody Allen själv är givetvis med i filmen även om han kanske inte är huvudroll i den här filmen, vilket ju Hannah, hennes systrar och Hannahs man Michael Caines karaktär torde vara. W.A:s karaktär är en hypokondriker (precis som jag by the way) som blir missnöjd med livet när doktorn misstänker att han har en hjärntumör. Det visar sig att så inte är fallet men lättnaden över det beskedet går över till dödsångest som får honom att tvivla på livet självt. Vad är det för liv att leva när man ändå ska dö förr eller senare?

Han gör ett snyggt halvhjärtat försök att konvertera till kristendomen och katolicismen (även Hare Krishna eftersom dom erbjuder reinkarnation). Den finaste scenen är när han, som vilken god människa i konsumenttidsåldern som helst, köper på sig en massa kristendomssouvenirer efter ett besök i kyrkan. När han kommer hem från affären med sin kristendomspåse får man se hur han, på köksbordet, staplar upp ett crucifix, en tavla med jesus på och ovanpå allting en brödpåse och en burk marmelad.

Jag gillar såna dissar. Det är fint.

Jag älskar en man

Nu har jag lyssnat på Håkan Hellströms nya singel minst tio gånger i rad under kvällen. Det står fast, jag älskar honom. Jag älskar hur han sjunger så trevande, hur hans musik aldrig är perfekt producerad men att han ändå fixar det, hur han lånar textrader och gör dom till sina egna så att man totalt glömmer bort originalen i samma sekund man hör honom sjunga dom, jag älskar hur han blev upprörd över när recensenter skrev att Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var fylld av tonårsångest när han i själva verket sjöng om det 25-åriga liv han faktiskt levde, jag älskar hur han sätter sång till Björn Olsson suvräna melodier, jag älskar hur han träffade sin sambo i Brasilien (vadå romantiskt liksom?) och jag älskar hur han blev känd genom att vara glad.

Han är, jämte Ingvar Oldsberg, Björn Olsson, Björn Borg och Thomas Nordahl, Sveriges mest älskvärda man.

Kylie Och Jag

Jag älskar ju Kylie. Jag har nog skrivit det tidigare här nån gång, om jag inte misminner mig. Men gud, sedan jag hörde provspelningen av hennes singel In My Arms på p3:s flipp eller flopp i postbilen under mellandagarna har jag inte kunnat släppa den ur mitt trånga lilla huvud. Den är nästan i klass med hennes bästa singel IBelieve In You. Den är super och kommer dissas av folk just pga att det är hon som sjunger.

Det var på MTV idag jag såg videon och den var väl så där kanske. Men en leende Kylie efter all cancer och sådant ger en glad pojke. Det var ett helt fantastiskt potpurri MTV bjöd på under en halvtimme. Kanske det bästa sjoket låtar jag nånsin hört på rad på den sopiga tv-kanalen. Det var Vampire Weekends A-Punk, Nelly Furtados All Good Things Come To An End, Alica Keys No One, Robyns Every Heartbeat osv., osv. MTV har inte varit så bra sen Eye 'N Eye (ni vet, Petters sidekick) visade upp östkusthiphop från 90-talet i höstas.

Nu är det officiellt vår.