För två helger sen såg jag No Country For Old Men som var knäckande bra. Fler thrillers borde ta efter knepet att inte använda sig av någon musik. Som Ingmar Bergman visade för massa år sen i filmen Tystnaden finns det inget som är så skrämmande som tystnad.
I motsats till det såg jag om Hannah & Her Sisters ikväll. En asfin fin film om systerskap, svek och sökande typ. Genom hela filmen återkommer något stycke av Mozart, som jag inte kommer ihåg vad det heter. Men det passar så bra in i New York-miljöerna. Michael Caine ser sjukt bra ut i den här filmen.
Woody Allen själv är givetvis med i filmen även om han kanske inte är huvudroll i den här filmen, vilket ju Hannah, hennes systrar och Hannahs man Michael Caines karaktär torde vara. W.A:s karaktär är en hypokondriker (precis som jag by the way) som blir missnöjd med livet när doktorn misstänker att han har en hjärntumör. Det visar sig att så inte är fallet men lättnaden över det beskedet går över till dödsångest som får honom att tvivla på livet självt. Vad är det för liv att leva när man ändå ska dö förr eller senare?
Han gör ett snyggt halvhjärtat försök att konvertera till kristendomen och katolicismen (även Hare Krishna eftersom dom erbjuder reinkarnation). Den finaste scenen är när han, som vilken god människa i konsumenttidsåldern som helst, köper på sig en massa kristendomssouvenirer efter ett besök i kyrkan. När han kommer hem från affären med sin kristendomspåse får man se hur han, på köksbordet, staplar upp ett crucifix, en tavla med jesus på och ovanpå allting en brödpåse och en burk marmelad.
Jag gillar såna dissar. Det är fint.
No comments:
Post a Comment