Förståndshandikapp

Tidigare idag såg jag en ganska gravt förståndshandikappad ung man. Han bodde på min gata där jag bodde som liten och tonåring. Han är en sån där som man klart och tydligt ser på att han är förståndshandikappad. Jättestora framtänder, en gapande mun, något med gångstilen osv., i just det här fallet alltså.

Så såg han också ut när han och hans mamma flyttade in på vår gata, längst bort på gatan. Jag bodde 6-7 hus längre inåt. "Vår gata", med det menar jag min och mina kompisars i åldrarna mellan typ 8 och 13. Jag var 9, 10, 11 någonting. Det fanns ett äldre garde också. Dom var 15-18 eller nåt sånt, men dom brukade åka över stora vägen dit det inte var helt oproblematiskt för oss yngre att ta oss.

Han flyttade in, vi såg att han var förståndshandikappad. Han var med oss och lekte, spelade landbandy och lekte kacken i den nya lekparken. Efter ett tag, nåt halvår eller så, så började några av oss tröttna på att bi slagna på benen och liknande av honom. Det hela blev större än vad det egentligen hade behövt bl, i så som det ofta blir i grupper där man tisslar och tasslar. Vi beslöt oss för att han inte fick vara med längre. När vi satte ut våra landbandymål, hemsnickrade av dom som kunde sånt, så kom han springande, eller typ lufsande, lite försent som alltid. Skillnaden var att den här gången fick han inte vara med. Han log alltid förut, nu gjorde han inte det längre. Jag minns att han grät vid något tillfälle efter det här när han kom till oss med sin mamma som skulle övertyga oss om att han skulle få vara med, men han fick fortfarande inte vara med. Idag såg jag honom igen och han log och gick med någon kompis på stan. Dom gick helt själva och dom såg jätteglada ut.

Det fanns en annan förståndshandikappad där vi bodde. Han bodde inte på vår gata dock, utan inne i själva samhället. Han lärde man känna när man blev äldre, typ från 12 och uppåt. Alla visste vem han var. Han var alltid pratglad och åkte mycket buss. Han brukade prata med alla oss som åkte bussen in mot stan och skolan. Gammal som ung, han pratade med alla, speciellt med mig.

Jag var 17 och hade en flickvän som bodde i stan. Jag åkte därför rätt ofta själv på bussen hem från henne. Det artade sig som så att han allt som oftast åkte hemåt vid ungefär samma tidpunkt. Han satte sig alltid bredvid mig. En gång åkte jag och hon hemifrån mig mot henne. Det var en morgon och han kom på bussen. Han satte sig framför oss två och vände sig mot oss för att prata. Jag och hon hade inte tid för att prata med honom. Vi hade väl tjafsat om något och behövde prata med varann, eller nåt, jag minns inte. Anyway så började jag prata med honom samtidigt som jag försökte prata med henne. Han såg väl detta och började säga saker som att han inte har några vänner och att ingen vill vara med honom. Det var första och enda gången som jag har sett honom ledsen.

E.R

Idag fick jag en realitycheck för hur sen jag egentligen var med att börja kolla på Cityakuten. Jag har ju fattat att avsnitten som går nu är ganska gamla men har tänkt att det passar mig perfekt så jag kan kolla ikapp liksom. I alla fall, i dagens avsnitt hittade dom en ny förunderlig leksak som en patient tappat. Det var en Tamagochi.

Listor en kväll i Juni #1

Jag tänkte vara pretentiös. Eller snarare: jag tänkte dela med mig av mitt pretentiösa liv. Jag hade tänkt göra lite listor då och nu under sommaren. Dom kommer handla om saker som har med sommaren att göra. För att det hela ska vara grymt måste sommaren vara närvarande någonstans i kontexten. Det hela är alltså delar av nån sorts helhet. Här kommer dom två första:

Skivor att både gråta och le till i Juni:

The National - Boxer (2007), jag gillar ju egentligen inte sån här musik. låter som smutsig emo, fast mer angeläget och med finfin sångare
The Beach Boys - Surf's Up (1971), deras mörkaste skiva. Dom försöker till och med vara politiska på inledningsspåret Don't go near the water. Det är ändå en fantastisk låt, precis som alla andra här.
Brian Eno - Apollo Atmospheres & Soundtracks (1983), att lyssna på det här är att komma så nära rymden jag någonsin kan komma
The Bear Quartet - Everybody Else (1995), deras bästa och därmed världens bästa. Bear Quartet gör gitarrpop för första gången. Detta med inslag av Soul och amerikansk folkmusik. Fantastiskt och banbrytande.
Panda Bear - Person Pitch (2007), sångaren från Animal Collective gör fantastiska poplåtar i 60-tals- och Beach Boys-anda och stoppar sedan ner dom i en gruva. Så här låter det sen. Fantastiskt.

Filmer att både gråta och le till i Juni:

Little Miss Sunshine (2006), se föregående blogginlägg.
Lost In Translation (2003), kort och gott den bästa film jag sett. sätter inte handligen i fokus utan en samling känslor vid en viss tidounkt på ett visst ställe.
Rushmore (1998), tragikomik och värme i ett. Wes Anderson som regisserat är bäst i världen på att sätta rätt musik vid rätt tillfälle.
Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004), pretentitiös och superfin. berättas på ett underfundigt och fint sätt. pretentiös och superfin dialog. fint helt enkelt.
Dr. Strangelove Or: How I Stopped Worrying And Love The Bomb (1964), Stanley Kubricks verkliga superfilm. Kubrick ger en absurb kommentar till Kalla kriget mitt under detsamma världens bästa komiker ever, Peter Sellers, gör flera roller. den bästa som dr. Strangelove med fäbless för fascism och tredje rike
Pink Panther (1963), bara för att ingen någonsin ska se den hemska remaken av en av världens bästa komedier. Remaken kom förra året och innehåller Steve Martin och Beyonce. Den första är politisk inkorrekt och innehåller Peter Sellers. Den är grym.

Roadmovie

Igår såg jag äntligen Little Miss Sunshine. Det var ta mig fan den bästa Roadmovien jag sett på superlänge. Den var så fin. Inatt, efter att jag hade sett klart den, tänkte jag att det var den bästa filmen som jag hade sett. Ett kort ögonblick, men ändå, tänkte jag, är det ju så det det ska kännas. Eller så är det bara jag som blir överdrivet exalterad över att för en gångs skull ha sett en film som är över medel. Det var längesen nu.

Anyway, jag gillar det tragikomiska och stillsamma skimret som låg över filmen. Jag gillar användandet av musiken. Det kändes som om alla scener var där av en anledning.

Kvart i tre inatt ska jag möta upp min Örebroman som ska fira midsommar med oss. Det kommer vara pissigt väder imorrn, men är det en dag då man gärna blir våt så är det midsommar. Jag gillar midsommar. Flera av mina bästa minnen och roligaste dagar är från midsommar. För att jag ska lyckas hålla mig vaken tills mannen från Örebro anländer så hade jag tänkt att göra massa kluriga listor inatt. Så ja, det kommer ju bli asbra.

Lika barn leka bäst

En kollega till mig (brevbärare) som också gör fantastisk musik är Erik de Vahl. Han gjorde en fantastisk intervju apropå hans senaste skiva. Intervjun snuddar över på politik och det är skrämmande hur nära hans åsikter är mina egna.

I intervjun står saker som: "Han har heller inga ambitioner att kunna leva på sin musik.
– Jag tycker det är skönt att ha ett jobb, då kan jag göra precis vad jag vill med musiken. Det är en myt att den konstnärliga friheten kommer när man kan försörja sig på musiken. Då förändras man och måste sälja sig till reklamen. Min konstnärliga frihet är större eftersom jag har min månadslön från Posten.
– Jag är en brevbärare som gör musik, snarare än en musiker som jobbar på Posten. Jag ser det inte som något misslyckande. Jag är en bra brevbärare som gör musik på fritiden"

Hela intervjun finns här: http://proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=836&Itemid=1

Med andra ord... Först ut som kulturminister när Join Our Club tar makten är Erik de Vahl.

Please mr. postman

Jag har varit brevbärare idag. Det var mycket stressigt inne på posten för det var mycket som låg kvar sen förra veckan. Jag har jobbat där varje sommar sen jag var 16-17 nånting. Jag startade upp på ett litet knarkardistrikt där jag en gång blev jagad på väg ut på distriktet av två alkoholister/junkies en dag då socialbidraget kom. Det säger en del om min elbil och dess kapacitet då dom förstås cyklade ikapp mig på cykelbanan. Förra sommaren blev jag uppgraderad till ett stort bildistrikt.

Det där var lite onödig hårdfakta. Jag har dock ett allvarligt problem när jag jobbar. Först lite bakgrundsfakta som får fungera som en sorts kontext till problemet:

• Folk är väldigt nojiga och besserwissriga över sin post. Det här är tydligen ett yrke som alla kan bättre än dom som faktiskt jobbar med det. Jag menar, massa folk har ju faktiskt fått post i massa år, ibland i typ 40 år. Fatta erfarenheten.
• Brevbärarna är extremt stressade. Nedskärningar och dylikt gör att dom typ måste springa runt med posten och inne på postlokalen är det alltid kaos. Dessutom ska det ju alltid bli rätt.

Problemet: Dom ovan nämnda punkterna funkar inte alls bra tillsammans med min attityd som är att jag fullständigt skiter i dom båda punkterna. Jag är bara rädd att någon ska se det i mitt apatifyllda ansikte en dag.

The Television Personalities - The Painted Word

I brist på nåt vettigt att skriva om:

Det här fantastiska bandet kommer till en festival Säffle i sommar! Det hela känns rätt omtumlande faktiskt. Ett av dom riktigt stora och första punkrockbanden till säffle alltså. Bandet består av en kille; Dan Treacy och olika kompisar som han skrapar ihop till skivorna. Sen -98 har han lidit av lite personliga problem, såsom att vara rejält nere i knark- och spritträsket, psykiska problem, hemlöshet, och fängelsevistelse. Det gick en lysande intervju med honom när svt åkte över till england och letade upp Dan Treacy som ingen typ visste var han höll hus fram till dess.

Hur som helst så har han gjort massa fantastisk musik. Främst på 80-talet och i början av 90-talet. Nu kommer han till Säffle tillsammans med bland annat TTA, St. Cristopher, The Honeydrips och Days. Jens Lekman och Air France kommer spela skivor där emellan och jag bara måste, måste vara där!

Nattöppet

En dam ringer in. Hon svarar rätt på ordet och har därmed chans att vinna lite pengar. Bara hon kan svara rätt på kunskapsfrågan nu så är pengarna hennes!

Fråga:

Vad är det för färger i den svenska flaggan?

Family Guy är tillbaka!

Louis: Is it true that my brother's mentally insane?

Doktorn: We don't use that term anymore, we like to call 'em mentally hilarious.

Sol över oss

För fyra eller fem år sen var jag på jakt efter en skiva. Skivan ifråga var Fint tillsammans - Mötet med flygfolket. På Megahertz visste dom inte ens vad bandet var för något. Jag gick hem med nedsänkt huvud och sökte tröst i varm famn. Nu, alldeles idag, fann jag skivan. Den kostade 20 kr för Megahertz har nämligen utförsäljning pga att butiken upphör.

Det hela känns oerhört uppfriskande. Jag hoppas att alla känner hur rättvisan kommer med solen.

Ett stycke lumparminne

Jag klev av tåget och gick mot Kristinehamns regemente med en samling märkliga känslor. Väl framme fick jag stå i kö i en och en halv timme och vänta på att få kvittera ut alla mina saker i en genomskinlig, stor plastpåse. Det var inte varmt, det var fan asvarmt. I och med att jag, förstås, var nästan sist i kön var det sedan dags att springa mot kasernen när jag hade fått mina saker. I ett litet led sprang vi, med en plastpåse som innehöll allt det vi skulle kunna ha användning av under 10 månader. Det var tungt, jättetungt. Väl framme fick vi 5 tappra hjälp av en kille med vietnamesiskt utseende som berättade i vilket litet rum vi skulle bo. Jag satte mig på en säng och såg mig omkring. In springer den smala killen med vietnamesiskt utseende och berättar att det är 5 minuter till uppställning i korridoren. Allt skulle då vara inpackat i skåpet enligt anvisningar som jag inte hade fått och militärkläderna skulle sitta på enligt anvisningar som jag heller inte hade fått.

I mitt rum var alla klara, dom hade anlänt tidigare än jag och hade hunnit få på sig sina militärkläder och allt. Den vietnamesiske killen hjälpte mig. Han arbetade snabbt och flitigt, såsom jag inbillar mig att barn i Bangladesh gör när dom tillverkar gymnastikskor i stora, stora Adidasfabriker. I korridoren sedan fick vi träna upp vår exercis. Det var Givakt! Manöver! Höger om! Vänster om! i fyra varma timmar i korridoren. sedan var klockan kring 23 och läggdags.

Varför berättar jag det här? Pappa ringde förut och berättade datumet då jag ska inställa mig på Posten. Den andra Juli. När Pappa ringer på söndagen den första Juli och börjar jaga upp mig så återvänder alltid mina tankar till den första dagen i lumpen.

The Tough Alliance - First Class Riot

I och med att folk överlag är för lata, och för att det är sommar, för att kolla upp fina videos själva, så lägger jag upp sommarens bästa här.

TTA skriver själva om videon på sin hemsida: "TTA pretends they're real pop stars in a classic pop video for a classic pop tune."

Lägg märke till scenen med delfinen. Det är omslaget till Orange Juice's album You Can't Hide You Love Forever, fast här i rörlig form då. En helt fantastisk skiva.

svenne banan

Vad är det med svenskar och Stieg Larsson? I förlängningen: vad är det med svenskar och deckare? I ännu mer förlängning: vad är det med svenskar, deras 5-veckors semester och deckare? Så nära kärnpunkten vi kan komma: vad är det med svenskar, sommar och deckare?

Jag tror att jag äntligen har fattat det här med Stieg Larsson. Han är ju död och hans senaste böcker har kommit ut postumt. Han är alltså vårt svar på Kurt Cobain, 2pac, Jim Morrisson, Notorious B.I.G. osv. Odiskutabel legend efter hans för tidiga död alltså.

Apropå den sistnmämnde så gjorde Puff Daddy sin I'll Be Missing You till minne av just Notorious. Nästa sommars stora svenska hit kommer att bli Kent featuring Lars Winnerbäck och The Ark med deras version av I'll Be Missing You, tillägnad Stieg Larsson.

Pet Shop Boys - Flamboyant

Det här är en av dom absolut bästa låtarna jag vet. Pet Shop Boys är allt det som
t.ex. Tough Alliance vill vara idag, fast Pet Shop Boys var det redan i mitten av 80-talet.
Dom beskrivs på allmusic.com som popvärldens främsta postmodernistiska ironister. Det är talande, även
om dom i Sverige är evigt dömda till att vara bögjävlarna som gjorde covern på Go West. Chris Lowe,
som gör musiken är konstvetare och finns det något som är popkonst så är det allt det som Pet Shop Boys
sysslar med. Kolla in låtar, videos, skivkonvolut och bilder av bandet så får ni se. Neil Tennant har
för övrigt en av dom kaxigast och mest nonchalant rösterna som finns. If Neil Tennant was my lover som LeSport diktade.