Förståndshandikapp

Tidigare idag såg jag en ganska gravt förståndshandikappad ung man. Han bodde på min gata där jag bodde som liten och tonåring. Han är en sån där som man klart och tydligt ser på att han är förståndshandikappad. Jättestora framtänder, en gapande mun, något med gångstilen osv., i just det här fallet alltså.

Så såg han också ut när han och hans mamma flyttade in på vår gata, längst bort på gatan. Jag bodde 6-7 hus längre inåt. "Vår gata", med det menar jag min och mina kompisars i åldrarna mellan typ 8 och 13. Jag var 9, 10, 11 någonting. Det fanns ett äldre garde också. Dom var 15-18 eller nåt sånt, men dom brukade åka över stora vägen dit det inte var helt oproblematiskt för oss yngre att ta oss.

Han flyttade in, vi såg att han var förståndshandikappad. Han var med oss och lekte, spelade landbandy och lekte kacken i den nya lekparken. Efter ett tag, nåt halvår eller så, så började några av oss tröttna på att bi slagna på benen och liknande av honom. Det hela blev större än vad det egentligen hade behövt bl, i så som det ofta blir i grupper där man tisslar och tasslar. Vi beslöt oss för att han inte fick vara med längre. När vi satte ut våra landbandymål, hemsnickrade av dom som kunde sånt, så kom han springande, eller typ lufsande, lite försent som alltid. Skillnaden var att den här gången fick han inte vara med. Han log alltid förut, nu gjorde han inte det längre. Jag minns att han grät vid något tillfälle efter det här när han kom till oss med sin mamma som skulle övertyga oss om att han skulle få vara med, men han fick fortfarande inte vara med. Idag såg jag honom igen och han log och gick med någon kompis på stan. Dom gick helt själva och dom såg jätteglada ut.

Det fanns en annan förståndshandikappad där vi bodde. Han bodde inte på vår gata dock, utan inne i själva samhället. Han lärde man känna när man blev äldre, typ från 12 och uppåt. Alla visste vem han var. Han var alltid pratglad och åkte mycket buss. Han brukade prata med alla oss som åkte bussen in mot stan och skolan. Gammal som ung, han pratade med alla, speciellt med mig.

Jag var 17 och hade en flickvän som bodde i stan. Jag åkte därför rätt ofta själv på bussen hem från henne. Det artade sig som så att han allt som oftast åkte hemåt vid ungefär samma tidpunkt. Han satte sig alltid bredvid mig. En gång åkte jag och hon hemifrån mig mot henne. Det var en morgon och han kom på bussen. Han satte sig framför oss två och vände sig mot oss för att prata. Jag och hon hade inte tid för att prata med honom. Vi hade väl tjafsat om något och behövde prata med varann, eller nåt, jag minns inte. Anyway så började jag prata med honom samtidigt som jag försökte prata med henne. Han såg väl detta och började säga saker som att han inte har några vänner och att ingen vill vara med honom. Det var första och enda gången som jag har sett honom ledsen.