Ett stycke lumparminne

Jag klev av tåget och gick mot Kristinehamns regemente med en samling märkliga känslor. Väl framme fick jag stå i kö i en och en halv timme och vänta på att få kvittera ut alla mina saker i en genomskinlig, stor plastpåse. Det var inte varmt, det var fan asvarmt. I och med att jag, förstås, var nästan sist i kön var det sedan dags att springa mot kasernen när jag hade fått mina saker. I ett litet led sprang vi, med en plastpåse som innehöll allt det vi skulle kunna ha användning av under 10 månader. Det var tungt, jättetungt. Väl framme fick vi 5 tappra hjälp av en kille med vietnamesiskt utseende som berättade i vilket litet rum vi skulle bo. Jag satte mig på en säng och såg mig omkring. In springer den smala killen med vietnamesiskt utseende och berättar att det är 5 minuter till uppställning i korridoren. Allt skulle då vara inpackat i skåpet enligt anvisningar som jag inte hade fått och militärkläderna skulle sitta på enligt anvisningar som jag heller inte hade fått.

I mitt rum var alla klara, dom hade anlänt tidigare än jag och hade hunnit få på sig sina militärkläder och allt. Den vietnamesiske killen hjälpte mig. Han arbetade snabbt och flitigt, såsom jag inbillar mig att barn i Bangladesh gör när dom tillverkar gymnastikskor i stora, stora Adidasfabriker. I korridoren sedan fick vi träna upp vår exercis. Det var Givakt! Manöver! Höger om! Vänster om! i fyra varma timmar i korridoren. sedan var klockan kring 23 och läggdags.

Varför berättar jag det här? Pappa ringde förut och berättade datumet då jag ska inställa mig på Posten. Den andra Juli. När Pappa ringer på söndagen den första Juli och börjar jaga upp mig så återvänder alltid mina tankar till den första dagen i lumpen.