Listor en kväll i Juni #1

Jag tänkte vara pretentiös. Eller snarare: jag tänkte dela med mig av mitt pretentiösa liv. Jag hade tänkt göra lite listor då och nu under sommaren. Dom kommer handla om saker som har med sommaren att göra. För att det hela ska vara grymt måste sommaren vara närvarande någonstans i kontexten. Det hela är alltså delar av nån sorts helhet. Här kommer dom två första:

Skivor att både gråta och le till i Juni:

The National - Boxer (2007), jag gillar ju egentligen inte sån här musik. låter som smutsig emo, fast mer angeläget och med finfin sångare
The Beach Boys - Surf's Up (1971), deras mörkaste skiva. Dom försöker till och med vara politiska på inledningsspåret Don't go near the water. Det är ändå en fantastisk låt, precis som alla andra här.
Brian Eno - Apollo Atmospheres & Soundtracks (1983), att lyssna på det här är att komma så nära rymden jag någonsin kan komma
The Bear Quartet - Everybody Else (1995), deras bästa och därmed världens bästa. Bear Quartet gör gitarrpop för första gången. Detta med inslag av Soul och amerikansk folkmusik. Fantastiskt och banbrytande.
Panda Bear - Person Pitch (2007), sångaren från Animal Collective gör fantastiska poplåtar i 60-tals- och Beach Boys-anda och stoppar sedan ner dom i en gruva. Så här låter det sen. Fantastiskt.

Filmer att både gråta och le till i Juni:

Little Miss Sunshine (2006), se föregående blogginlägg.
Lost In Translation (2003), kort och gott den bästa film jag sett. sätter inte handligen i fokus utan en samling känslor vid en viss tidounkt på ett visst ställe.
Rushmore (1998), tragikomik och värme i ett. Wes Anderson som regisserat är bäst i världen på att sätta rätt musik vid rätt tillfälle.
Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004), pretentitiös och superfin. berättas på ett underfundigt och fint sätt. pretentiös och superfin dialog. fint helt enkelt.
Dr. Strangelove Or: How I Stopped Worrying And Love The Bomb (1964), Stanley Kubricks verkliga superfilm. Kubrick ger en absurb kommentar till Kalla kriget mitt under detsamma världens bästa komiker ever, Peter Sellers, gör flera roller. den bästa som dr. Strangelove med fäbless för fascism och tredje rike
Pink Panther (1963), bara för att ingen någonsin ska se den hemska remaken av en av världens bästa komedier. Remaken kom förra året och innehåller Steve Martin och Beyonce. Den första är politisk inkorrekt och innehåller Peter Sellers. Den är grym.