Så vi var och såg den här filmen ikväll. Den var allt jag hade önskat att den skulle vara. Det var så fint om gemenskap och vänskap i världens mest missförstådda subkultur - Skinheads. Det var också fint om trashade familjer. Om saknaden och sedemera uppfinnandet av nya fadersfigurer. Eller om det gäller ledarfigurer överhuvudtaget. Filmen var så fint filmad och känslan av att befinna sig i en liten brittisk ort 1983 fanns verkligen där. Det schaskiga, gråa samhället, järnladyns röst på radion och ständiga rapporter från falklandskriget (vadå onödigt krig?). Och kläderna och musiken! Det var ju det här och endast det här det gick ut på.
Jag är en sån sucker på bra slut. Det kan typ rädda en hel film för mig. Den här filmen hade ett fantastiskt slut när huvudpersonen, den 12-årige Shaun går ner till stranden med den engelska flaggan i handen och slänger den i havet. Låten som spelas är Please, please, please let me get what I want av The Smiths och jag vill bara se det igen och igen och igen.
3 comments:
Instämmer. Mycket bra film. Man kanske skulle bli en snäll skinhead? Lite orolig att det skulle missuppfattas dock. Inte så bra när man bor i en förort...
men kanske om du bodde centralt då? typ kungsholmen :)
vi skulle bli som Shaun ju. mobbade och sedan nazister för att vi inte vet nån annan väg ur hatet. jag gillar tanken.
Ja, det låter lockande. Jag ska ha det här i åtanke när jag flyttar till Kungsholmen.
Post a Comment