Citat III

Oh no, I'm stuck
In the real world with real people

- Mattias alkberg i Bear Quartets I'm Slow

Mästare

Det här är galet. Under finalen -99 grät jag under i princip hela matchen. Jag hann knappt sluta gråta vid kvitteringen innan det var dags för glädjetårar. 9 år senare satt jag där igen. Jag grät inte, men jag fick vänta ett bra tag innan hjärtslagen slutade bulta utanpå bröstkorgen.

Jag gick hem från min bror efter matchen igår. Det var en Eriksgata.

Bokköp

På Biblioteket i min lilla praktikort hänger samma personer varje dag. Vid lunch kommer en äldre, lite tung herre in. Han har alltid en liten påse med krämbulle i och han köper alltid kaffe i automaten inne på bibblan. Därefter sätter han sig och läser dagstidningar. Jag föreställer mig att det här är hans höjdpunkt under dagen.

Jag själv börjar bli en del av dessa möbler och idag när jag stod och letade bland dom utgångna böckerna som var till salu började en man i 35-årsåldern att prata med mig. Han pratade sig varm om biografier om svenska naturfilmare. Han hade tydligen hittat ett riktigt fynd där på bordet.

Jag köpte:

Bunta ihop och slå ihjäl dom - Erik Wijk

Lars Ahlin växer upp - Gunnel Ahlin

Slutet på världsnyheterna - Anthony Burgess

Almqvist, diktaren och hans tid - Magnus Jacobson

Bikupan - Camilo José Cela

Stridsskrifter - August Strindberg

Berättelsen från dom - Katarina Frostensson

Vilda brev 1914 - 1920 - Dan Andersson

Summa: 10 kr.

Happ

Sveriges, för tillfället, bästa band har lagt ner. MABD finns inte längre. Dom bor för långt ifrån varandra, skriver Mattias Alkberg på bandets hemsida. Han skriver att han redan har ett band som inte är ett band, utan mer ett projekt (Bear Quartet) och att han varken kan eller vill ha ett sådant band till. Han skriver:

"De andra har sitt och jag har inget annat. Inget jobb, ingen inkomst, ingen utbildning och inget att förlora. Jag vill och måste spela på heltid. Och det på en hel massa plan: ekonomiska, existentiella, konstnärliga. Och jag har en rätt stor familj att ta hand om, jag kan inte hänga upp mitt liv på andras tid och välvilja.".

Jag får en liten klump i magen. Jag har ju, främst via mitt intresse för Bear Quartet, följt och det här bandet sen dom hette dom där konstiga namnen innan dom hette Mattias Alkberg BD. Det känns lite orättvist. Främst mot dom, antar jag.

Alkberg skriver vidare att han kommer fortsätta göra musik vid sidan av BQ. Han vill göra en coverskiva, spela pop, hardcore, femtiotalsrock och improvisationsrock. "Jag kan spela alla nödvändiga instrument själv, jag har säkert 200 låtar som jag inte gjort något av ännu och det gör mig galen."

Brev Från SD

En annan bra grej med att göra praktik på högstadieskola är att jag bara medverkar på själva lektionerna. Däremellan och efter är jag ledig. Det innebär att jag har ca 2 timmars lunch att slå ihjäl. Jag gör det hela på bygdens bibliotek. Idag läste jag en samling av Stig Dagermans privata brev, kallad just "Brev".

Herregud vad läskigt det blev fram mot slutet. Stig Dagerman drabbades av skrivkramp under dom sista åren av hans korta liv. Hans böcker och noveller fram till dess behandlade skuld och ångest. Det tål verkligen att vägas in när man läser dom sista breven. Han längtar maniskt efter sin fru som han skickar jättefina brev till. Men nånstans fram mot slutet börjar ångesten leta sig in bland breven. Han skriver till sin fru:

"Igår ville jag dö och när jag kom hem stängde jag spjället efter alla självmördarkonstens regler och somnade med bedövat hjärta men vaknade i alla fall i morse, matt i huvut och bränd i lungorna men i alla fall vid något slags liv. Nu händer det aldrig mer."

I ett annat brev skriver han senare till sin granne Inga Landgren om hur det har mörknat än mer:

"Nu är allting mycket bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. När jag läste i Stäppvargen sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d.v.s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.Kan du se en mening?"

Det här brevet skrevs fjorton dagar innan Stig Dagerman beslöt sig för att gasa ihjäl sig sittandes i sin bil.

Jag mådde så dåligt efter att jag hade läst det här. Imorrn får det bli nåt betydligt mer lättsamt.

Tillbaka Till Högstadiet

Min första dag som idrottslärare på högstadiet idag. Jag gick bredvid. Högstadiet är uppenbarligen en värld som jag lyckats förtränga. Och tur är väl det. Jag tänkte punkta upp lite intryck och händelser från dagen.

• Bråk. I fredags hade tre av dom bråkiga eleverna råkat i trubbel med vaktmästaren. Vaktmästaren på idrottsplatsen där lektionerna bedrivs hade tagit ett bestämt strypgrepp på en av eleverna. När jag och min handledare anlände till idrottsplatsen idag möttes vi av dom tre eleverna som bar på ett varsitt baseballträ.
• Damp, adhd, cp, etc., osv. Det är inte för många elever som får bokstavsbetäckningar. Det är för få.
• Alla - och då menar jag menar jag verkligen alla - killar i åttan som stigit in i puberteten bär på en vacker fjunig mustasch.
• Min handledare är en fantastisk kvinna. En järnlady. Hon berättar miljontals anekdoter och pratar med hög och tydlig röst. Det är mycket "... jag har verkligen nått hans/hennes hjärta..." osv.
• Vi har tjejer och killar som går i samma klass som det skiljer en halvmeter i längd på. Det är fantastiskt att titta upp mot en tvåmeterspojke med lång, tanig kropp och sen höra hur hans röst inte riktigt motsvarar förväntningarna. Han låter som Musse Pigg.
• Samma skämt funkar fortfarande på högstadiet som funkade när jag gick där. Vill man spexa drar man upp shortsen ett par decimeter för högt eller så springer man lite tokigt.
• Tjejer och killar bråkar fortfarande med varann i ett försexuellt, pre-flirtande syfte. Spruta vatten på varandra är populärast. Troligen ett sorts förstadium till gymnasiets wet-t-shirt-competitions.

Jodå, så att....

Linda Skugge

Linda Skugge har hoppat av Expressen, tidningen hon har arbetat på sen hon var tonåring. Hon kommenterar det hela så här:

"Jag har aldrig varit ledig, utan kört en eller två krönikor i veckan, också på sommaren, julen och med nyfödda barn.”

Det kan inte vara lätt att vara Linda Skugge. Två timmars jobb hemma vid datorn i veckan. Till och med på sommaren liksom, och med småbarn!

The Zombies - Time Of The Season

Vår nu. Jättemycket vår nu och det firar vi med ett av världens absolut bästa band.

Lördag

Ni kanske har druckit öl, varit ute och så? Det är ju ändå Lördag.Jag och Matti spenderade Lördagen med att se på Glasklart och första Terminator. Mellan programmen kollade vi in nya frisbees inför frisbeegolfsäsongen, diskuterade över- och understabilitet vad gäller drivers osv. I reklampauserna förde vi hetsiga diskussioner om skillnaden mellan bukkake och gokkun..

Kvällen avslutades med att vi kastade forehandfrisbee till varandra i garaget. Matti hoppade och landade på ryggen. Sen skjutsade han hem mig.

Det har varit en bra Lördag.