Det här är galet. Under finalen -99 grät jag under i princip hela matchen. Jag hann knappt sluta gråta vid kvitteringen innan det var dags för glädjetårar. 9 år senare satt jag där igen. Jag grät inte, men jag fick vänta ett bra tag innan hjärtslagen slutade bulta utanpå bröstkorgen.
Jag gick hem från min bror efter matchen igår. Det var en Eriksgata.
No comments:
Post a Comment