En annan bra grej med att göra praktik på högstadieskola är att jag bara medverkar på själva lektionerna. Däremellan och efter är jag ledig. Det innebär att jag har ca 2 timmars lunch att slå ihjäl. Jag gör det hela på bygdens bibliotek. Idag läste jag en samling av Stig Dagermans privata brev, kallad just "Brev".
Herregud vad läskigt det blev fram mot slutet. Stig Dagerman drabbades av skrivkramp under dom sista åren av hans korta liv. Hans böcker och noveller fram till dess behandlade skuld och ångest. Det tål verkligen att vägas in när man läser dom sista breven. Han längtar maniskt efter sin fru som han skickar jättefina brev till. Men nånstans fram mot slutet börjar ångesten leta sig in bland breven. Han skriver till sin fru:
"Igår ville jag dö och när jag kom hem stängde jag spjället efter alla självmördarkonstens regler och somnade med bedövat hjärta men vaknade i alla fall i morse, matt i huvut och bränd i lungorna men i alla fall vid något slags liv. Nu händer det aldrig mer."
I ett annat brev skriver han senare till sin granne Inga Landgren om hur det har mörknat än mer:
"Nu är allting mycket bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. När jag läste i Stäppvargen sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d.v.s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.Kan du se en mening?"
Det här brevet skrevs fjorton dagar innan Stig Dagerman beslöt sig för att gasa ihjäl sig sittandes i sin bil.
Jag mådde så dåligt efter att jag hade läst det här. Imorrn får det bli nåt betydligt mer lättsamt.
No comments:
Post a Comment