Den Första Snön

Bakfull som en pirat marscherade jag ner mot tandläkaren i morse. Det är kallt och ruggigt och jag ska få lite tandsten bortplockat. En oerhört plågsam sak. Min tillfälliga tandsköterska som jag har nu är mycket snäll. Hon ger intryck av att faktiskt bry sig om mig, något som är rätt ovanligt inom tandvården har jag märkt.

Efter behandlingen diskuterar vi kontrakt, kostnad och sånt där tjafs. När jag går ut från byggnaden yr snön runt min ynkliga lekamen. Det känns precis som i Edward Scissorhands när Edward har blivit utkastad från samhället och snön faller för första gången någonsin på det där stället.

Formuleringskonst

Andres Lokko är fortfarande, när det verkligen gäller, den bästa musikjournalisten. Kolla bara in några axplock ifrån hur han recenserar Glasvegas suveräna debutskiva:

"Glasvegas beskriver social­arbetaren Geraldine som vår tids viktigaste ängel.

Glasvegas är, precis som en ung Bruce Springsteen eller The Jesus & Mary Chains första­ singlar, beviset för hur attack är bästa försvar för ett blygt och lättkrossat hjärta.Varje refräng är ett romantiskt panoramafönster mot hela rockhistorien, varje ­refräng skräddarsydd för fuktskadat brittiska fotbollsläktare – men det är musikens kontrast mot den empatiska lyrikens blodiga allvar där ­Allan knyter nävarna kring både Bibeln och kommunistiska manifestet som gör dem så unika, så fullkomligt ­oemotståndliga."

Konsten Att Lura Sig Själv

Idag ska vi tala om en konstart, eller snarare en teknik inom en redan existerande konstart. Det är en av dom mindre ädla konstarterna: att lura sig själv. Och jag är en jävel på det!

Jag är, till en början, smått hypokondrisk. Det torde ju räknas som en form av självbedrägeri det med. Hypokondri är dock knappast någonting som är till ens egen hjälp. Det är ingenting som bör läras ut. Det jag ska fokusera idag på är det form av ljug som hjälper ens samvete.

Bakgrunden är som följer att jag har en del arbeten som jag ligger efter med. Det finns en del att pyssla med således. Jag är inte speciellt sugen på detta, men jag vet så väl att det måste göras. Om jag inte åker till skolan och skriver klart dom så kommer jag få dåligt samvete. Det är nu vi kommer till själva tekniken.

När jag nästa dag måste åka till skolan, för att plugga som det heter, ser jag till att börja med att försova mig. Biblioteket i skolan stänger faktiskt till slut så det här ger mig tidspress. Jag ser serdan till att packa ner en nästan tom snusdosa (funkar säkert med godis, kokain eller whatever keeps you going också). Det här paketet fulländas sedan av en tom plånbok. På så vis vet jag att jag blir tvungen att åka hem, även om arbetet inte är klart.

Sen när jag kommer kan jag luta mig tillbaka i soffan, slå ut med armarna och uppgivet säga "Happ, det var ju tråkigt att jag inte kunna skriva klart arbetet idag. Det hade jag verkligen behövt."

glasvegas - flowers and football tops

Okej, det här är ingen video. Men det är en låt som man kan lyssna på. Och det är årets bästa låt. Och det är årets bästa skiva. Det är hårda vibbar av ett mer musikaliskt Broder Daniel. Det är så grymma texter om ett nergånget Storbritannien, och det är den finaste av breda skotska dialekter.

Back To Work

Så där då. Nu ska den här bloggen uppdateras lite oftare. Vad har hänt sen sist då, Magnus? Du bara måste berätta!

• Jag har jobbat hur många veckor som helst på posten. Bara en vecka kvar nu, och jag har mentalt slutat för längesen.

• Första säsongen av Twin Peaks slutade i en nervpärs. Jag fick nästan spänna fast mig. Nu laddar jag för säsong två. Över tjugo fina avsnitt och en film kvar!

• E och sambo har köpt hus för 1.950.000 kr. Det där är helt sjuka pengar som jag undrar om jag någonsin kommer få se, ens på ett papper. Och M och C gifter sig nästa vecka. Jag är bara barnet.

• I skymundan av nyheten om att Alex och Katrin Schulman har separerat har jag istället gått och blivit kär sen ett tag tillbaka. Skönt att Sverige i alla fall har något att glädja sig åt mitt i all misär.

• OS håller på och jag bryr mig inte om annat än gymnastiken.

• Jag såg The Dark Knight och påmindes än en gång om min fascination för superhjältar. Men jag vet inte vad jag tyckte om Batmans hesiga viskröst.

Halvårsmix 2008

Ena halvan gjord nu och även sommaren går mot slutet. Man kan blunda för det hur mycket som helst, men det märks verkligen att det blir mörkare tidigare om kvällarna nu. Jag önskar att det åtminstone kunde bli lite, lite svalare om kvällarna så det gick att sova.

Jag har gjort en skiva med finfina låtar från det första halvåret som vi ska lyssna på till helgen. Det har jag bestämt.

01. The Radio Dept - Freddie & The Trojan Horse
"Freddie, one day all of the workers that you led astray will make you pay"
Äntligen en låt om vår blåa regering. Lite otippat att det var The Radio Dept som skulle göra den, men den är galet fin. Jag längtar så till det ständigt försenade albumet.
02. Portishead - The Rip
Gammalt Triphopband som ändrade musikbild och gjorde den här moderna visan.
03. The Embassy - State 08
Snart sönderspelad på P3, men jag bryr mig inte. Ännu ett band som bytt stil en aning. Embassy tonade ner det elektriska en aning och la till lite körer.
04. M83 - We Own The Night
Elektroniskt och massa elgitarrmattor. Det blir stort, pampigt och jättesnyggt.
05. Joel Alme - When The Moon Shakes
Souligt och sorgligt. Jättefina stråkar. Joel Alme tar i så han spricker.
06. Sebastien Tellier - Divine
Att den här putsroliga farbrorn ställde upp för Frankrike i Eurovisionsschlagerfestivalen är i coolhet och överraskningsmoment sett ungefär som om Tough Alliance skulle ha ställt upp för Sverige. Och Beach Boys-körer i en melodifestival - enough said.
07. Vampire Weekend - M79
Åh, så fina stråkar. Lysande skiva överhuvudtaget. Sparsamt med gitarr och lite safaridoftande engelsk pop.
08. Markus Krunegård - Se på Mig Nu, Vad Tycker Du?
Jag har ju egentligen lite svårt för det här och jag tycker ju inte om Laakso. Men Markus Krunegårds utelämnande och dramatiska lite electrogothiga sidoprojekt är ändå allt det där som Kents dito inte är.
09. Paddington Distortion Combo - Kristallklare Natta
Bear Quartets keyboardist visar att man inte behöver sluta vara ung, arg och självhatande fastän att man blir äldre och visare.
10. Nas - Esco Let's Go
Åh, aggressiv och stompig hiphop som ekar lite N.W.A.
11. Håkan Hellström - Försent För Edelweiss
Inte skriven i år, men med på årets skiva. Och alldeles briljant.
12. The Honeydrips - Hejdå Karolin
Den här kom i December, men den är så bra att den får vara med här också. Och så är den en superbra avslutning.

Hejdå.

Wait A Minute Mr. Postman

06:50. Vaknar, borstar tänderna och kissar samtidigt. Tar på mig postenuniformen och packar matsäcken med två mackor och ger mig av.

07:11. Äntrar postenparkeringen och säger eventuellt hej till rökande kollegor. Ställer in matlådan i kylen. Går ut till baljorna där posten har sorterats ner i postnummerordning. Nickar åt chefen. Kanske att man muttrar något i stil med "Happ, idag var det mycket/lite post" och sen går jag iväg med min postnummerbalja och börjar sortera posten vid min plats.

08:00. Jag har nu varit helt tyst i ganska exakt 50 minuter. Jag har gått in i mig själv och där inne finns bara gatunamn, husnummer och efternamn. Jag har lånat ut min penna till kollegor. Ingen lämnar tillbaka pennan efter sig och jag får gå och hämta den själv vid aviseringsbordet.

08:15. Dom äldre postisarna går på frukost. Jag står hungrig kvar och sorterar. När dom går ut går jag in. Innan dess har jag packat ner posten i mina lådor och ställt på min vagn.

08:30. Färdigsorterat. Dom äldre postisarna lämnar lunchrummet och jag går in. Av hänsyn till mitt katastrofala morgonhumör sätter jag mig vid ett tomt bord och sitter gärna själv. Jag läser kulturen, nöjet, sporten och insändarna i dom lokala morgontidningarna. Dricker en stor kopp kaffe, och börjar så smått att vakna till. Posten bidrar med en frukt om dagen. Jag tar en banan.

08:50. Jag lämnar lunchrummet, kissar. Pratar lite fotbollsnyheter och Twin Peaks med bror och sedan rullar jag ut med min vagn till min postbil. Packar postbilen och sedan bär det av ut på "turen".

09:00 - ca 12:00. Jag delar ut post. Jag är en ganska snabb brevbärare. Hälsar på kunder och får höra liknande skämt om att jag ska kasta räkningarna från varenda kund. Barn som kommit ut till brevlådorna för att hämta posten blir ledsna när jag säger att jag inte har nån post till dom.

12:00. Kommer tillbaka från turen. Parkerar bilen i det extremt smala garaget. Stänger garagedörren och går in med mina tomma lådor. Gör eftersändningar och skriver ut mig på vikarietavlan.

12:10. Kissar, tar en banan och går hem.

Citat IV

"Programmet där vi gråter och runkar samtidigt"

Henrik Torehammar i programpresentationen för Brunchrapporten i P3.

Frågor

Nu är jag ca 5 avsnitt in i första säsongen av Twin Peaks. Mystyken tätnar, som det heter. Det är David Lynch som har gjort serien och han är ju känd för att vara en ganska så okenventionell filmskapare, för att uttrycka det lite milt. När serien Twin Peaks utkom blev den ljumt mottagen av fanataska Lynchfans för att dom inte tyckte att den "Lynchig". För konventionell, hette det. Som en vanlig deckarserie liksom.

I beg to differ. Efter närmare fem avsnitt har några frågor ploppat upp som jag hoppas att serien kommer ge mig svar på senare.

- Hur och varför kom råttan in i perkulatorn?

- Vad är det med Federal Bureau Of Investigation Special Agent Dale Cooper och hans diktafon? Vem är denna Diane han berättar för om dom magnifika träden i orten Twin Peaks och varför måste han alltid presentera sig som just Federal Bureau Of Investigation Speciel Agent Dale Cooper? Kan han läsa tankar? Och varför drömmer han om dvärgar som pratar baklänges och dansar?

- Varför blir jag så jävla rädd varje gång jag ser Audrey Horne och varför åmar hon sig igenom varje scen?

Nu måste jag se igen!

Semester

Jag är på semester, bloggsemester. Bloggsemester innebär naturligtvis att jag jobbar. Jag tänkte punkta upp punkter om min sommar.

• Delar ut post. Emellanåt är det asvarmt, som i början av sommaren och i slutet på förra veckan. Emellanåt är det 9 grader och ösregn. Det var det igår. Jag bar shorts och t-shirt.
  

• Ser på Twin Peaks, Dexter och blandade naturprogram om kvällarna. Twin Peaks är magiskt. Redan signaturmelodin är helt otrolig.

• Midsommar spenderades vid Tylö Sand i Halmstad. Jag var oerhört glad över att få se havet, trots att det stormade och skurade ibland.

• Sommarlyssning: Curtis Mayfield, M.Ward, Håkan Hellström, Portishead, Dennis Wilson, Lil Wayne, Brunchrapporten i P3 och The Embassy.

• Sommarläsning: Buss På Villovägar, Berättelsen Från Dom, Larson och http://www.kinkyafro.se/.

• Övrigt: Cristiano Ronaldo gör mig förbannad, Wimbledon var fantastiskt och Peter Apelgren är så jävla rolig.

George Costanza Does The Opposite

Världens bästa sitcomscen.

Konservatism

Jag såg på Lars Ohlys tal från Vänsterpartiets kongress idag. Han avslutade med ett citat från nuvarande finansministern Anders Borg (pimpen i hästsvans) angående ett uttalande från Vänsterpartiet om att Alliansens skattesänkingar främst gynnar män:

"De flesta kvinnor är ju gifta med en man.".

Grattis Sverige, till ett ett framåtskridande styre under Alliansen!

It's Raining Men

Okej, fem nu levande Hollywoodkillar som jag utan tvekan skulle ligga med:

1. George Clooney

Goes without saying. Den perfekte mannen. Rösten. Ögonen. Utstrålningen!

2. Joaqin Phoenix

Käkpartiet. Ärren och det våldsamma men ändå snälla och trygga utseendet.

3. Johnny Depp 1987-1995

Satan så het han var då. Rösten och ögonen även här. Även frisyren. Numera ser han äntligen ut som den alkis som det verkar som om han försökt se ut som dom senaste 13 åren. Men under hans tidiga år..... Mhmmm, under hans tidiga år!

4. Brad Pitt

Omöjlig att komma ifrån. Ser ut som en jättebebis i ena sekunden och som världens allra sexigaste den andra. Fantastiska läppar och kinder.

5. Tom Selleck/Burt Reynolds

Dom enda som någonsin har kunnat bära en mustasch med värdigheten i behåll, och som dom har gjort det! Dom har gett hårigheten ett ansikte (inte enbart mustaschen), och vilket ansikte sen!

Cirkus Zlatan

Nu missade jag ju det där programmet där Renée Nyberg möter Zlatan. Troligtvis är det väl inget att se ändå, men jag läser i Expressen om en passage i programmet då dom är hemma vid hans nya lyxvilla vid Malmö. så här står det:

"Renée undrar lite försiktigt om det inte blir ett problem att huset ligger så öppet - att alla ska veta att Zlatan bor där.Men "Den Långe" har inga som helst problem med det:

- De ska veta var Zlatan bor."

Haha, han är så go. Up your's, svennar!

Citat III

Oh no, I'm stuck
In the real world with real people

- Mattias alkberg i Bear Quartets I'm Slow

Mästare

Det här är galet. Under finalen -99 grät jag under i princip hela matchen. Jag hann knappt sluta gråta vid kvitteringen innan det var dags för glädjetårar. 9 år senare satt jag där igen. Jag grät inte, men jag fick vänta ett bra tag innan hjärtslagen slutade bulta utanpå bröstkorgen.

Jag gick hem från min bror efter matchen igår. Det var en Eriksgata.

Bokköp

På Biblioteket i min lilla praktikort hänger samma personer varje dag. Vid lunch kommer en äldre, lite tung herre in. Han har alltid en liten påse med krämbulle i och han köper alltid kaffe i automaten inne på bibblan. Därefter sätter han sig och läser dagstidningar. Jag föreställer mig att det här är hans höjdpunkt under dagen.

Jag själv börjar bli en del av dessa möbler och idag när jag stod och letade bland dom utgångna böckerna som var till salu började en man i 35-årsåldern att prata med mig. Han pratade sig varm om biografier om svenska naturfilmare. Han hade tydligen hittat ett riktigt fynd där på bordet.

Jag köpte:

Bunta ihop och slå ihjäl dom - Erik Wijk

Lars Ahlin växer upp - Gunnel Ahlin

Slutet på världsnyheterna - Anthony Burgess

Almqvist, diktaren och hans tid - Magnus Jacobson

Bikupan - Camilo José Cela

Stridsskrifter - August Strindberg

Berättelsen från dom - Katarina Frostensson

Vilda brev 1914 - 1920 - Dan Andersson

Summa: 10 kr.

Happ

Sveriges, för tillfället, bästa band har lagt ner. MABD finns inte längre. Dom bor för långt ifrån varandra, skriver Mattias Alkberg på bandets hemsida. Han skriver att han redan har ett band som inte är ett band, utan mer ett projekt (Bear Quartet) och att han varken kan eller vill ha ett sådant band till. Han skriver:

"De andra har sitt och jag har inget annat. Inget jobb, ingen inkomst, ingen utbildning och inget att förlora. Jag vill och måste spela på heltid. Och det på en hel massa plan: ekonomiska, existentiella, konstnärliga. Och jag har en rätt stor familj att ta hand om, jag kan inte hänga upp mitt liv på andras tid och välvilja.".

Jag får en liten klump i magen. Jag har ju, främst via mitt intresse för Bear Quartet, följt och det här bandet sen dom hette dom där konstiga namnen innan dom hette Mattias Alkberg BD. Det känns lite orättvist. Främst mot dom, antar jag.

Alkberg skriver vidare att han kommer fortsätta göra musik vid sidan av BQ. Han vill göra en coverskiva, spela pop, hardcore, femtiotalsrock och improvisationsrock. "Jag kan spela alla nödvändiga instrument själv, jag har säkert 200 låtar som jag inte gjort något av ännu och det gör mig galen."

Brev Från SD

En annan bra grej med att göra praktik på högstadieskola är att jag bara medverkar på själva lektionerna. Däremellan och efter är jag ledig. Det innebär att jag har ca 2 timmars lunch att slå ihjäl. Jag gör det hela på bygdens bibliotek. Idag läste jag en samling av Stig Dagermans privata brev, kallad just "Brev".

Herregud vad läskigt det blev fram mot slutet. Stig Dagerman drabbades av skrivkramp under dom sista åren av hans korta liv. Hans böcker och noveller fram till dess behandlade skuld och ångest. Det tål verkligen att vägas in när man läser dom sista breven. Han längtar maniskt efter sin fru som han skickar jättefina brev till. Men nånstans fram mot slutet börjar ångesten leta sig in bland breven. Han skriver till sin fru:

"Igår ville jag dö och när jag kom hem stängde jag spjället efter alla självmördarkonstens regler och somnade med bedövat hjärta men vaknade i alla fall i morse, matt i huvut och bränd i lungorna men i alla fall vid något slags liv. Nu händer det aldrig mer."

I ett annat brev skriver han senare till sin granne Inga Landgren om hur det har mörknat än mer:

"Nu är allting mycket bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. När jag läste i Stäppvargen sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d.v.s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.Kan du se en mening?"

Det här brevet skrevs fjorton dagar innan Stig Dagerman beslöt sig för att gasa ihjäl sig sittandes i sin bil.

Jag mådde så dåligt efter att jag hade läst det här. Imorrn får det bli nåt betydligt mer lättsamt.

Tillbaka Till Högstadiet

Min första dag som idrottslärare på högstadiet idag. Jag gick bredvid. Högstadiet är uppenbarligen en värld som jag lyckats förtränga. Och tur är väl det. Jag tänkte punkta upp lite intryck och händelser från dagen.

• Bråk. I fredags hade tre av dom bråkiga eleverna råkat i trubbel med vaktmästaren. Vaktmästaren på idrottsplatsen där lektionerna bedrivs hade tagit ett bestämt strypgrepp på en av eleverna. När jag och min handledare anlände till idrottsplatsen idag möttes vi av dom tre eleverna som bar på ett varsitt baseballträ.
• Damp, adhd, cp, etc., osv. Det är inte för många elever som får bokstavsbetäckningar. Det är för få.
• Alla - och då menar jag menar jag verkligen alla - killar i åttan som stigit in i puberteten bär på en vacker fjunig mustasch.
• Min handledare är en fantastisk kvinna. En järnlady. Hon berättar miljontals anekdoter och pratar med hög och tydlig röst. Det är mycket "... jag har verkligen nått hans/hennes hjärta..." osv.
• Vi har tjejer och killar som går i samma klass som det skiljer en halvmeter i längd på. Det är fantastiskt att titta upp mot en tvåmeterspojke med lång, tanig kropp och sen höra hur hans röst inte riktigt motsvarar förväntningarna. Han låter som Musse Pigg.
• Samma skämt funkar fortfarande på högstadiet som funkade när jag gick där. Vill man spexa drar man upp shortsen ett par decimeter för högt eller så springer man lite tokigt.
• Tjejer och killar bråkar fortfarande med varann i ett försexuellt, pre-flirtande syfte. Spruta vatten på varandra är populärast. Troligen ett sorts förstadium till gymnasiets wet-t-shirt-competitions.

Jodå, så att....

Linda Skugge

Linda Skugge har hoppat av Expressen, tidningen hon har arbetat på sen hon var tonåring. Hon kommenterar det hela så här:

"Jag har aldrig varit ledig, utan kört en eller två krönikor i veckan, också på sommaren, julen och med nyfödda barn.”

Det kan inte vara lätt att vara Linda Skugge. Två timmars jobb hemma vid datorn i veckan. Till och med på sommaren liksom, och med småbarn!

The Zombies - Time Of The Season

Vår nu. Jättemycket vår nu och det firar vi med ett av världens absolut bästa band.

Lördag

Ni kanske har druckit öl, varit ute och så? Det är ju ändå Lördag.Jag och Matti spenderade Lördagen med att se på Glasklart och första Terminator. Mellan programmen kollade vi in nya frisbees inför frisbeegolfsäsongen, diskuterade över- och understabilitet vad gäller drivers osv. I reklampauserna förde vi hetsiga diskussioner om skillnaden mellan bukkake och gokkun..

Kvällen avslutades med att vi kastade forehandfrisbee till varandra i garaget. Matti hoppade och landade på ryggen. Sen skjutsade han hem mig.

Det har varit en bra Lördag.

Citat II

Idag mår jag så dåligt att det börjar bli intressant

//Ingmar Bergman

Vårens Skiva

Så ska vi kalla Joel Almes Master Of Cermonies för vårens bästa skiva? Ja, det tycker jag absolut att vi ska göra!

Det är soulpop sjunget av en kritvit kille. Stora fina arrangemang med stråkar och hela köret. Kanske att rösten inte bär hela vägen och kanske att musiken hade passat en mer speedad variant av Jens Lekman bättre. Det här är musik som kunde sjungits av Elvis eller Scott Walker på 60- 70-talet. Och det är stort i min bok. Riktigt stort.

Joel Alme -The Queen's Corner

Jag får bara inte nog! Den dagen jag gör en musikvideo kommer den se ut exakt så här.

Ernest Hemingway

Det är ju lite på tapeten nu i och med den här lilla rörelsen. Det är alltså en sorts tävling där folk ska beskriva en livshistoria med maximalt sex ord. Ursprunget är att den benhårde stilisten Ernest Hemingway en gång lär ha sagt att han kunde skriva en roman med bara sex ord. Han skrev:

For sale: Baby shoes. Never worn.

Ärligt talat, ju mer jag läser det där, desto mer briljant är det. Jag måste, måste börja läsa hans böcker igen. Det snackas ju om hans debut nu i dagarna som jag har lyckats missa att läsa. Den ska vara en en finfin humoristisk skildring av hans tid i Paris på 20-talet. En av dom bästa - och en av dom första riktiga - romanerna som jag läst är Hemingways Och solen har sin gång. Den ska alla läsa innan sommaren.

Härliga, Härliga Dag

Fan, det här månadsslutet är det bästa hittills 2008. Det är varmt och skönt, soligt och lite, lite grönt.

Jag stiger upp vid 11-snåret, går fram till fönstret och drar upp persiennerna. I bara kalsongerna möter jag ett femtiotal västbärande lekande småkids med blicken. Dom åker runt på en massa leksaker. Runt, runt går det. Jag brygger kaffe; mörkrost som jag har gått över till, äter två äpplen och två smörgåsar. Jag lyssnar på A Mountain Of One och tänker på hur lite jag har att göra den här dagen. Livet på en pinne, tänker jag.

Sen kommer tankarna. Jag måste städa, diska, tvätta kläder, åka och plugga och jag har inga pengar och det är fyra dagar till löning och den täcker knappt räkningarna och dom nödvändiga grejerna som jag måste köpa och min bror fyller år då och jag fyller år snart, 24 vafan, och snart är det praktik igen och kanske kommer aldrig sommaren.

Join Our Club Skriver Roman

Min enda dröm här i livet är att bli en kulturpersonlighet. En sån där filur som sitter med i allehanda tv- och radioprogram och glädjer världen med sitt abstrakta tänkande. "Varför får den där oduschade kufen sitta med i ett debattprogram om nobelpriset i fysik?", tänker man. "Han sysslar med kultur", säger någon. Så nickar man och tänker inte mer på det. Den här personen har en stor, stor vindsvåning med högt till tak i innerstaden och en vit villa vid medelhavet. Hur har han råd med det? Ingen vet, mer än det att han ju sysslar med kultur. Den personen ska jag bli.

Hur blir man en sådan då? Man kan ju t.ex. skriva en roman, tänker jag. Det första steget innan man sätter sig ner för att skriva på sin roman är att lista ut vilken typ av författare man vill vara. Jag har spånat och kommer här delge några alternativ som jag funderat på.

Den Bohemiske Reseskildraren
Jag tågluffar. Jag skriver min roman i farten. Gärna på tåget där jag sitter med knäna mot hakan i ett trångt, dåligt säte på transsibiriska järnvägen. Resan har inget egentligt mål. Resan i sig är möjligtvis målet. Jag skriver inträngande om kvinnor jag lägrar och dålig sprit jag dricker längs vägen. Att läsa min roman inspirerar trettonåriga framtida tågluffare världen över.

Den Självhävdande Självbiografiske Författaren
Jag skriver om mitt torftiga liv. Jag tar bort allting som inte kan upplevas som ballt hos andra 40-åriga män. Jag skriver om tomheten som tagit över mitt liv sen skilsmässan blev ett faktum. Jag skriver om hur mycket jag saknar frun och barnen, även fast det verkliga skälet till varför dom lämnade mig var för att jag var totalt världsfrånvänd pga att jag hela tiden gick och tänkte på den här jävla romanen.

Den Nostalgiske Gentlemannen
Jag är gammal. Jag är riktigt gammal och jag har levt ett mycket ordinärt liv, men jag besitter minsann förmågan att sätta ord på vad andra i min generation har varit med om. Min främsta bedrift i livet är att jag en gång i tiden bodde under kort sejour i Köpenhamn. Jag inleder min roman med orden "Året var 2010, det var goda tider i Köpenhamn.", och alla i min ålder som öppnat boken och läst just dessa rader nickar instämmande och muttrar tyst för sig själva; "Det var det. Det var det sannerligen.".

Ledsna Söndag

Snart ska jag spela fotboll. Efter det ska jag ta mig privilegiet att få vara lite ledsen. Jag ska gräva ner mig och lyssna på sorgsna melodier, troligtvis 69 Love Songs av Magnetic Fields.

Är det inte skönt när man reagerar lite värre på saker än vad man först hade väntat sig? Klart det är.

Det här blir en fin Söndag.

Deklarar vår

Kände ni idag hur det regnade varmt? Det var inte det där kalla jävliga regnet som det har varit förut. Idag var det någonting annat. Det var regn som innehöll dofter. Det var inte ens så jag kände att jag var tvungen att börja springa för att inte bli blöt. Det var rätt okej ändå.

Egentligen började ju det här igår. Igår solskensregnade det nämligen en kort stund. Solskensregn är det absolut bästa regnet som finns. Det ser så härligt ut när det regnar fastän att solen skiner. Alla fotografer borde ta kort på det, istället för att ta motljusfoton på trädgrenar och sånt löjligt.

Idag började också serien Big Love på Svt, och som jag har längtat! Första avsnittet var allt jag hade önskat mig.

Till Joey

Kära Joey!

Nu när jag inleder det här brevet har det alldeles nyss börjat snöa utanför. Det är mars. Den långa svenska vintern är över och det snöar. Jag vet inte om det är ett tecken, men jag vet att det jag nu kommer skriva, det jag nu måste skriva, kan komma att få mitt hjärta att frysa till is.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här brevet. Det jag vill säga är egentligen kort. Jag vill gå så rakt på sak som möjligt, men du vet ju Joey, lika bra som jag, hur dom få orden ofta är dom som sårar mest. Jag är inte ute efter att såra dig. Bara säga som det är.

Du stormade in i mitt liv. Du rubbade mig. Men det känns så längesen nu och vi vet båda två, allt för väl, hur avstånd aldrig gör någon nytta utan enbart skadar. Det är långt mellan Capeside och Karlstad och det känns som det är dubbelt så långt mellan oss två.

Jag vet inte när det började gå fel, men jag antar att det är mer mitt fel än ditt. Jag kunde inte umgås lika ofta längre med dig. Du bytte sändningstid och jag fick ett jobbigare schema. När vi väl umgicks kunde jag ju se hur du gled ifrån dom andra. Du gled ifrån Dawson och du gled ifrån Pacey. När du ville tillbaka hade Dawson gått vidare. Jag märker nu, och jag hoppas att du också kan se, hur det liknar oss på så många plan.

Jag menar nu inte det här som något sorts avsked, inte heller en paus. Jag menar bara att det känns som om vi håller på att förlora någonting här och att vi borde göra någonting åt det. Vi måste smälta snön innan den täcker oss helt. Jag hoppas bara att du vill och känner likadant.
Jag hoppas du har det bra och att solen skiner på dig.

//Din Magnus, vad du än gör.

Citatmåndag

Det är inte det att jag är rädd för att dö - jag vill bara inte vara där när det händer // Woody Allen

Lyckan är en dröm och lidandet verklighet // Voltaire

Om du berättar sanningen om hur du mår - då blir det roligt // Larry David

Havet, där är det.

Nu är det bestämt. Jag ska bo vid havet en dag. Fram till dess ska jag spela Sim city 4 Deluxe Edition.

Död

Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel tog livet av sig tidigt på söndagen. Han körde ut på Västerbron i Stockholm, klev ur och hoppade. Han blev 32 år gammal.

Enligt rykten knarkade han inte längre och polisen säger att det var en impulshandling.

Han lämnar efter sig konstnären och sångerskan Paola Bruna, ett litet barn, samt vetskapen om att Broder Daniel kanske aldrig kommer återförenas. Henrik Berggren lär ha sagt, en gång i tiden, att utan Anders blir det inget.

Tråkigt. Människor borde aldrig kunna dö. Framförallt inte sådana man bryr sig om.

Långfredag

Det är långfredag och jag tänker på Jesus. Jesus korsfästes den här dagen för människornas synders skull. Han led och han plågades orättvist, för vår skull. Jag gillar det.

Jag har fascinerats av Jesus, bibeln, kyrkan, alla symboler och allt det där så länge jag kan minnas. En teori angående varför ploppade upp i mitt huvud idag vid lunch. Det är som så att min pappa började jobba väldigt tidigt på morgonen när jag och mina bröder var små. Mamma började vid halv tio eller så. Det här gjorde att varken jag eller mina bröder gick i dagis eller hos en dagmamma. Vi gick istället på Kyrkans Barntimmar. Det var ett sorts dagis för 4-5-åringar som förortens församlingshem hade fixat i ordning. Där gick alltså jag, och alla jämnåriga som bodde på min gata. Det enda som skilde från ett vanligt dagis var att vi fick kolla på och prata om "dagens tavla" under fruktstunderna. Dagens tavla var alltid ett bibelmotiv. Det var kraftfulla tavlor som påminde om bilderna i min talbok om He-Man (här snackar vi talbok i form av en bilderbok som man höll i handen medan man lyssnade på berättelsen. När det pep sade berättaren att det var dags att byta sida.). Dom tilltalade mig alltså.

Min då bästa vän och grannes mamma jobbade där. Hon hade mig i sitt knä och drog ut min första tand medan jag storgrät. Hon tröstade mig när min banan hade krossats, något som hämmar mig än idag. Jag kan inte äta bananer som har klämts på eller som har klämmärken. Krossade bananer kommer inte ens på fråga.

Åter till min vän Kristus. Det som tilltalar mig mest med honom är alltså hans död, att han dog för oss. Jag tror att ordet "synd" är för kristet laddat. Folk måste vända sig emot det i och med att det är kristet, trots att man kan ersätta det med ordet "fel" eller "ont". Folk hatar religion och kristendom. Folk hatar därför Jesus. Men folk gör fel och får ångest över dom fel dom har begått. Man får ångest när man har varit ótrogen, när man har ljugit och när man har gjort någon illa.

Jag är av en sådan sort som är duktig på att skjuta ifrån mig allt skuldansvar och låter dom istället jaga mig in i mina drömmar. Jag kan aldrig stå upp och ta ansvar. Jag är asdålig på ansvar. Jag är inte ensam om det. Människor är dåliga på ansvar. Tänk dig då Jesus som tog sitt oförtjänta straff och bara sänkte huvudet; "Jag är människa och därför jag är kass" typ. Han tog sitt ansvar som guds son, som representant för människorna. Han gjorde det för över 2000 år sen. Han skulle få göra det varje sekel, varje dag, om vi någon gång skulle förtjäna att få känna oss fria från skuld.

Omstart

Jag har raderat all musik från min dator. Det enda jag har kvar är Brian Eno's kompletta verk och min samling av ep:s och dåliga liveinspelningar av Bear Quartet.

I flera veckor nu har jag varje dag bytt ut låtarna på min mp3-spelare men hela tiden har typ samma låtar kommit med i den nya spellistan. Jag är tömd. Jag har inget mer att komma med. För några år sen hängde jag med. Jag letade hela tiden efter ny bra musik och tuffa remixer. Nu har det varit stiltje nog länge. Nu börjar jag på ny kula. Nu ska jag jaga igen.

Sverige Och Skinnjackan

Skinnjackan indroducerades i amerikanska filmer på 50-talet. Det var machomännens jacka. Det var någonting med att ha ett djur liggandes omkring den ofta muskulöse mannens imponerande axelomfång som tilltalade miljontals unga män. Marlon Brando bar en skinnjacka i "The Wild One" 1953, men jag vill påstå att The Fonz ifrån "Happy Days" på 60-talet har betytt ännu mer för skinnjackan, framförallt då för svenska män. Fonzie var en kvinnotjusare, en rebell. Att han uppenbarligen nästan var dvärg och typ 20 år äldre än dom andra tonåringarna betydde ingenting för dom svenska männen som kollade. Fonzie kunde vissla till sig tjejer. Det räckte med att Fonzie visade sig inne på caféet Arnold's Drive-In för att alla skulle flocka sig runt honom, killar som tjejer. Det enda som blänkte mer än hans välkammade frisyr var hans skinnjacka.

Jag vill gärna upprepa att det här var på 60-talet. Skinnjackan var någonting nytt. Den hade nyss blivit annekterad från motorcykelkulturen där den fungerade som ett praktiskt plagg. Om man skulle ramla gör skinnet på jackan att friktionen mot asfaltsytan inte blir så märkbar. Man glider istället och därmed får man mindre skrubbsår.

I och med att motorcykelkulturen i alla tider har romantiserats in absurdum så är det också logiskt att skinnjackan blev någonting tufft, nu när man också kunde använda den i det vardagliga livet. Till exempel på ett café.

Så varför i hela jävla världen har alltid, alltid, alltid skurkar i svenska filmer och serier på 2000-talet på sig en skinnjacka?

Dylan McCay från Beveryl Hills 90210 bör som vanligt ses som ett stilbildande exempel. Han fullkomligt raderade ut skinnjackan som den yttersta symbolen för rebellinism i USA när han, som den absolut coolaste snubben i hela världen på 90-talet, bar en jeansjacka istället.

Vem törs bli Sveriges Dylan? Vem törs byta ut skinnjackan och uppfinna en ny symbol för den rebelliska machomannen?

Hannah & Her Sisters

För två helger sen såg jag No Country For Old Men som var knäckande bra. Fler thrillers borde ta efter knepet att inte använda sig av någon musik. Som Ingmar Bergman visade för massa år sen i filmen Tystnaden finns det inget som är så skrämmande som tystnad.

I motsats till det såg jag om Hannah & Her Sisters ikväll. En asfin fin film om systerskap, svek och sökande typ. Genom hela filmen återkommer något stycke av Mozart, som jag inte kommer ihåg vad det heter. Men det passar så bra in i New York-miljöerna. Michael Caine ser sjukt bra ut i den här filmen.

Woody Allen själv är givetvis med i filmen även om han kanske inte är huvudroll i den här filmen, vilket ju Hannah, hennes systrar och Hannahs man Michael Caines karaktär torde vara. W.A:s karaktär är en hypokondriker (precis som jag by the way) som blir missnöjd med livet när doktorn misstänker att han har en hjärntumör. Det visar sig att så inte är fallet men lättnaden över det beskedet går över till dödsångest som får honom att tvivla på livet självt. Vad är det för liv att leva när man ändå ska dö förr eller senare?

Han gör ett snyggt halvhjärtat försök att konvertera till kristendomen och katolicismen (även Hare Krishna eftersom dom erbjuder reinkarnation). Den finaste scenen är när han, som vilken god människa i konsumenttidsåldern som helst, köper på sig en massa kristendomssouvenirer efter ett besök i kyrkan. När han kommer hem från affären med sin kristendomspåse får man se hur han, på köksbordet, staplar upp ett crucifix, en tavla med jesus på och ovanpå allting en brödpåse och en burk marmelad.

Jag gillar såna dissar. Det är fint.

Jag älskar en man

Nu har jag lyssnat på Håkan Hellströms nya singel minst tio gånger i rad under kvällen. Det står fast, jag älskar honom. Jag älskar hur han sjunger så trevande, hur hans musik aldrig är perfekt producerad men att han ändå fixar det, hur han lånar textrader och gör dom till sina egna så att man totalt glömmer bort originalen i samma sekund man hör honom sjunga dom, jag älskar hur han blev upprörd över när recensenter skrev att Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var fylld av tonårsångest när han i själva verket sjöng om det 25-åriga liv han faktiskt levde, jag älskar hur han sätter sång till Björn Olsson suvräna melodier, jag älskar hur han träffade sin sambo i Brasilien (vadå romantiskt liksom?) och jag älskar hur han blev känd genom att vara glad.

Han är, jämte Ingvar Oldsberg, Björn Olsson, Björn Borg och Thomas Nordahl, Sveriges mest älskvärda man.

Kylie Och Jag

Jag älskar ju Kylie. Jag har nog skrivit det tidigare här nån gång, om jag inte misminner mig. Men gud, sedan jag hörde provspelningen av hennes singel In My Arms på p3:s flipp eller flopp i postbilen under mellandagarna har jag inte kunnat släppa den ur mitt trånga lilla huvud. Den är nästan i klass med hennes bästa singel IBelieve In You. Den är super och kommer dissas av folk just pga att det är hon som sjunger.

Det var på MTV idag jag såg videon och den var väl så där kanske. Men en leende Kylie efter all cancer och sådant ger en glad pojke. Det var ett helt fantastiskt potpurri MTV bjöd på under en halvtimme. Kanske det bästa sjoket låtar jag nånsin hört på rad på den sopiga tv-kanalen. Det var Vampire Weekends A-Punk, Nelly Furtados All Good Things Come To An End, Alica Keys No One, Robyns Every Heartbeat osv., osv. MTV har inte varit så bra sen Eye 'N Eye (ni vet, Petters sidekick) visade upp östkusthiphop från 90-talet i höstas.

Nu är det officiellt vår.

Nej Till Patriarkatet

På väg hem från en utekväll. En tjej dyker upp obredvid oss. Hon är jättesnäll och jättetrevlig. När vi går över lilla älven säger hon: "nu går vi oc tar oss varsnin bratwurst pojkar.".Efter det småsprang jag och M hem. Sen hon sa det har jag setat här i ett hörn i min lägenhet och sugit på min tumme,

SM I Populärkulturella Referenser 1.

Idag såg jag på Criminal Minds för första gången. Det var tamt och skitdåligt. Vad var grejen med dialogen egentligen? Skulle den vara trovärdig? Och castingen sen. Jag menar, har man sett ett enda avsnitt någonsin av Darma och Greg så vet man ju åtminstone en skådespelare som man absolut inte ska använda om man någon gång skulle göra något för TV, t.ex. en tv-serie, t.ex. en serie om poliser, t.ex. en kriminalserie med smarta analytiker till poliser.

Castingansvarige för serien tänkte nog att om det är det här sopiga manuset jag har som jobb att anställa skådespelare till så ska jag minsann anställa dom sämsta någonsin. Sagt och gjort, följande dag dök Greg från den frisinnade sitcomen upp.

I alla fall, Greg (nä, jag ids inte kolla upp vad han heter vare sig i verkligheten eller i Criminal Minds) har tydligen barn ihop med en kvinna som han inte är ihop med (ni vet; snutar och deras hemmalivstrubbel som dålig sidoberättelse såväl i deckare som i tv-serier). Jag kände så väl igen ansiktet på damen ifråga men kunde inte riktigt placera det. Till slut kom det till mig: Andie McPhee! Skådespelaren är alltså Meredith Monroe som spelade Andie McPhee, den lite deprimerade men ändå tokroliga, systern till bögen Jack i Dawson's Creek. Andie som hade ett on-and-off-förhålladne med Pacey Witter. Intressant bifakta om henne är att Meredith i Dawson's Creek spelar en flicka som i serien är född 1984 medan hon i verkligheten är född 1969. Äh, vad är väl 15 år mer eller mindre på en femtonåring som Andie var i serien? 15 eller 30 liksom, vem ser egentligen skillnaden?

Morbid 16-Åring Söker

Jag är sjuk, förkyld och äcklig. Under dagen har jag rotat igenom gamla papper i hopp om att kanske få någon sorts ordning på det hela. Jag fann, till min förskräckelse, en dikt skriven av mig själv där. Den är skriven under första svenskalektionen på gymnasiet. Jag minns det väldigt bra. Vi gick hela klassen med svenskläraren i spetsen till kyrkogården som låg alldeles bredvid skolan. Där skulle vi skriva en dikt om hösten och en om döden.

hösten
lägger sin fula hand på allt
på sommaren, på känslor
men aldrig på döden

När jag gör en snabb biografisk tolkning av dikten ser jag hur den beskriver mig själv ganska bra som person: 1. Lat men effektiv, jag skrev naturligtvis om både hösten och döden i en och samma dikt. 2. Dödsångest yttrad som en oerhörd respekt inför döden som fenomen och som något oundvikligt men ändå jävligt.

I övrigt en stor kulturgärning av TV6; dom har börjat visa gamla sitcomen Cheers! Sen femman slutade visa Frasier-repriser får jag helt enkelt nöja mig med den lilla dos jag kan få av en av komedigenrens finest. Han ser så ung ut i den här serien med!

Prefab Sprout - If You Don't Love Me

Världens bästa melodi?

SMS

Under en tråkig fredagseftermiddag i lärarrummet på praktiken, en sms-konversation mellan mig och Matti. Han vet hur man får igång mig. Det började med ett harmlöst sms:

Matti:
Har precis lyssnat på snuttar från alla låtar i morgondagens deltävling och allt jag kan säga är:
sjukt dåligt!

Jag, något uttråkad och med en viss inneboende frustration och vrede, framför en kompetensjournal svarar:

Jag:
Ja, det säger en del när jag tycker att Amy Diamond och Velvet var klart bäst förra veckan. På samma ämne: jag börjar hata ironi. Att rösta fram Christer Sjögren som en kul grej som dom gjorde förra veckan är som att ironidansa vecka ut och vecka in i schlagerbaren. Jävla idioter. Vi borde spränga jorden och börja om på nytt.

Så här 5 minuter i efterhand kan jag kanske tycka att jag var lite onödigt hård i tonen. Men grundtanken står kvar; folk förstör ironi för mig.

4 x Kärlek

Bara för er, och bara för att det är Alla hjärtans dag. 4 fina låtar om kärlek. Klicka och se videosarna. Hur säger man egentligen video i plural?

• Go-Betweens - Bachelor Kisses

Finslipat och välproducerat från Australiens bästa. Utan någon som helst ironi står sångaren och låtskrivaren Grant McLennan framför en fond av vågplask och sjunger till den vackra melodin.

• The Beach Boys - God Only Knows

Här skulle jag egentligen ha haft Only With You av Beach Boys, men jag kan inte hitta nåt klipp av den låten. Only With You sjöngs av Dennis Wilson som till en början var bandets pretty face. Senare visade det sig att han var en fantastisk låtskrivare med. Dennis skrev också en låt tillsammans med The Wizard åt Beach Boys på 60-talet. The Wizard blev senare känd som Charles Manson. DW var dessutom den enda i bandet som surfade. Han drunknade sedemera också.
Anyway, det här är God Only Knows och den är pampig och Carl Wilson sjunger som en gud.

Elvis Presley - Always On My Mind

Kolla bara vad han har på sig in i studion. En sorts rödvit kreation och kolla sen in klockan som måste väga ett par kilon. Och lyssna bara på sången; det här är grymt.

Lou reed - Perfect Day

Jag minns inte första gången jag hörde den här låten. Endera var det när den var med i Trainspotting eller när en massa artister sjöng olika delar av den någon gång på MTV. Hur som helst är den så där härligt bitterljuv. Man tror inte inte riktigt på Lou Reed när han sjunger att det är en perfekt dag, för att uttrycka det milt. Just den här videon är det nån tjomme som har satt ihop själv. Men den innehåller en massa filmklipp på New York, världens bästa stad. Lou Reed är liksom New York förkroppsligad.

Ikväll Smäller Det!

Första semifinalen av På Spåret ikväll. Och det är inte vilken semifinal som helst, utan den är nämligen en repris av finalen förra året. Ugglas/Hägg mot Lundberg/Wester. Naturligtvis håller jag på Ugglas/Hägg. Hon är På Spårets version av en freakshow. Hon har en liten glugg mellan framtänderna, lite konstiga kläder ibland och tatueringar. Oddsen på att stela, men ändå ganska fina, moderaten Göran Hägg hatar henne i smyg är inte jättedåliga.

Nyhetsmorgon

Idag var det filmrecensioner på Tv4 Nyhetsmorgon. En av filmerna som recenserades var vampyr/zombie/skräckfilmen 30 Days Of Night. Filmrecensenten visade ett, för genren brukligt, hemskt pretentiöst och kitschigt klipp från filmen, och när dom åter visade från studion sade programledaren Steffo Törnquist dessa bevingade ord: "Det där var ju bra..... INTE".

Jag har alltid uppskattat Steffo. Detta sedan Steffos lustjakt gick i Tv4 där Steffo gled runt på vingårdar på ställen som Trinidad & Tobago och rökte kubanska cigarrer i en stor brun fåtölj i studion. Han tipsade dessutom om hur man kunde förhöja njutningen i vardagen genom att sätta en pappersflärp på sin cykel. När man sedan cyklade smattrade pappersflärpen mot ekrarna och gav ifrån sig ett, för Steffo, mycket angenämt ljud.

Dödssynd: Frosseri

Dagen startade med att jag och C delade på en smörgåstårta till frukost. I och för sig en sån där liten mindre en köpt på Konsum. Till detta tog jag en ölkorv och vi delade även på en och en halv liter Champis.

Sedan följer 7 timmars självspäkning där jag inte äter någonting men bajsar fler gånger än vad jag borde göra.

På kvällen, alldeles nyss, åt jag en capricciosa toppat med en 175 grams påse ostbågar.

Det här är Lördagen som hade kunnat döda även den bäste.

väder schmväder

Det är så lätt att vakna en morgon som den här. Det är så lätt att leta upp sina allra bästa långkalsonger när man ser dom finaste solstrålarna blänka blänka genom persiennen. Det är lätt att tänka sig den här vintern som den bästa någonsin. I alla fall sen den där vintern då snön gick upp över halva lykstolparna, vi spelade landbandy och alla barn var glada, alla föräldrar vrålkära i varandra och inga krig fanns.........

Det är så lätt att gå ut utan mössa och vantar och lura sig själv för tusende gången i rad om att det kanske är så här det ska vara, det kanske är vår nu, fastän det förstås inte är det förrän om två äckliga månader till.

Det är så lätt att göra massa planer för vad man ska göra nu fram till dess att sommaren börjar. Jag ska söka kvällsjobb, äta bättre och läsa mer. Det här kommer förstås inte att hända. Det har ju aldrig hänt tidigare. Chansen är ett flertal gånger större att jag fram till mars kommer sänka blicken i marken, stänga in mig, låsa omkring mig och enbart titta upp över fönsterbrädet för att vattna mina stackars blommor som är dom finaste i kvarteret.

Grammis

Så efter ett av dom bästa svenska musikåren på väldigt, väldigt länge skulle det igår belönas på grammisgalan. Behöver jag ens nämna att The Hives, Salem Al Fakir och Kent sopade rent?

Carl Bildt delade ut pris i färggrann lustig kavaj, Gry Forssell och Adam Alsing Programledde och Lasse Stefanz spelade. Enough said.

Finfint citat om det hela knyckt från ett annat forum:

Att sälja många skivor = att få många grammisar. Man belönar medarbetare som gjort arbetsgivarens revisor lite gladare under året som gått, precis som på vilken arbetsplats som helst.Skitsamma om en kock lagar jättegod mat så länge det inte ger plus i bokföringen. Det är den maträtt som säljer som ska belönas, oavsett om det smakar fan. Hurvida musiken är bra eller inte är alltså, i sammanhanget, helt ointressant.Kent och Salem El Fakir har dragit in de pengar som behövs för att kunna finansiera Picasso Maries nästa skiva, och för detta ska man belönas. http://gfx.aftonbladet.se/multimedia/dynamic/00512/10s34-Bildt_2-331_j_512498b.jpg

Jag älskar/hatar dig

Det är som så här att jag har en ganska stor tenta på fredag eftermiddag/kväll. Känner jag att det gick bra kommer jag skriva en lista med saker jag gillar hos mig själv. Går den dåligt kommer jag skriva en lista om saker jag ogillar hos mig själv.

Här ges inga utrymmen för mellanlägen. Endera ska jag bli odrägligt självgod eller gräva ner mig själv i en grav och sen hoppa på den.

Lista: Andliga Ögonblick

Den här listan handlar om ögonblick dom där ögonblicken då man förstår att världen är större än det här. Det kan var vad som helst, men jag kallar dom andliga ögonblick. Såna här ögonblick är motsatsen till nostalgikramarögonblick. Det här är dom gånger då man direkt förstår att shit, det här kommer jag minnas länge, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Så ja, det här är en pretentiös lista. Jag har kanske ett sånt här ögonblick per år och det här är fyra av dom jag kommer på nu.

Bajs på kartongtoalett

Det var i lumpen. Det var i Älvdalen och det var 22 minusgrader. Min enda lilla glädje under fältveckorna i lumpen var att jag var den som satte ut toaletten av kartong. Jag brukade sätta den på ställen där det var lugnt och fin utsikt. Där satt jag en eftermiddag när det började mörkna och jag såg stjärnor och jag kunde höra en bil långt, långt där borta och det var alldeles fantastiskt att få höra ett fordon som kanske, kanske inte var militärgrönt.

Brasa i skidbacke

Jag och J satt på toppen av skidbacken i slutet av hösten och såg på Klarälven och ut över samhället där vi bodde. Det var hur kallt som helst och det blåste snabbt och vinterlikt. Jag och J hade såna här utflykter för oss under vardagskvällar när vi båda var arbetslösa. M anslöt från stan och var alldeles för full och skapade ett fint ärr på låret under den här kvällen. Efter den här kvällen fick jag dessutom min första insändare adresserad till mig.

Cykelstöld

Min första och enda cykelstöld. Jag har blivit av med, gud vet hur många cyklar, men det här är min enda stöld. Det var efter ett kalas på Kvarnberget och jag följde K hem och sen var det allldeles för mycket tidig morgon för att det skulle gå nån buss. Jag tog en cykel som inte var låst på Karlagatan och började cykla. Karma var framme genast och jag fick punka efter nån kilometer, men jag tog mig hem på cykeln. Jag gömde cykeln i diket på stora vägen vid mina föräldrars hus. Jag gick förbi cykeln varje morgon i en vecka på väg till bussen och led av alla möjliga samvetetskval och två veckor senare, på natten, tog jag cykeln och ledde ner den i Klarälven. Jag blev aldrig riktigt av med den skulden.

På berget under midsommaren i Strömstad

Mitt livs bästa midsommar. Jag J, M, S, vad hon nu hette och den andre M åkte ner dit och spenderade den bästa helgen i mitt liv (trots att jag grät både synligt och högt på en restaurang dagen efter själva midsommarafton när Sverige åkte ut på straffar i EM mot Holland). Det andliga ögonblicket kom på midsommardagens natt när jag J och den andre M satt uppe på berget vid färjan och såg ner mot havet. Det är så skönt klyschigt romantiskt, men det var faktiskt så. Jag och J somnade bredvid varandra på en varsin bänk där uppe senare. Det var den sista riktiga högtiden vi firade tillsammans innan han gick bort under vintern som kom.