Panda Bear - Bros

Så där ja. Gott nytt år!

bob hund - Jag rear ut min själ

Jag har talat ut
jag har pratat sönder
om jag tänker
har jag inte sagt ett ord
Jag rear ut min skäl
Jag har gett mig iväg
mot min längtan
men alla vägar leder
längre in
Jag rear ut min själ
Om du tror att du vet
var du har mig
är jag närmre
än du vågar be mig om
Jag rear ut min själ
allt skall bort

Lars Lerin

Kring middagsbordet. Pappa hade något att berätta, han verkade till och med rätt ivrig. Han frågade oss bröder om vi visste vad han hade sett när han och mamma handlade på Coop. Vi svarade nej och såg med stora ögon mot pappa medan han berättade: "Jag såg en bög idag. Jag såg en man pussa en annan man; en svart man. Vet ni vem det var? (retorisk fråga ut i luften) Det var Lars Lerin som pussade en svart man.".

Gud vad jag hade velat se pappas ansikte när han såg det här. Hela hans världsbild måste ha krasats sönder och samman. Men hallå liksom: två bögar, en av dom var svart och själva klimaxet ligger i att det dessutom var Lars Lerin, "en sån där konstig en", som pussade den svarta mannen.

I och med att bröderna började skratta högljutt redan när pappa sa att han idag minsann hade sett en bög så försökte sedan mamma, direkt efter pappas historia, släta över det hela med det klassiska: "Men han målar fint, det gör han ju. Vi har varit på flera av hans utställningar".

2007

*Svenskt
Anna Järvinen - Jag Fick Feeling
Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala
The Tough Alliance - A New Chance
The Studio - Yearbook 1
Sambassadeur - Migration
Erik De Vahl - Oh! My Spine

*Utländskt
Panda Bear - Person Pitch
The Shins - Wincing The Night Away
Burial - Untrue
The Twilight Sad - Fourteen Autumns And Fourteen Winters
Feist - The Reminder
Beirut - The Flying Club Cup

Panda Bear var tveklöst bäst och Anna Järvinen tveklös tvåa. Twilight Sad betydde mest för mig på det personliga planet.

*Låtar: Uffie - First Love, Alicia Keys - No One, Beirut - Nantes, Hans Appelqvist - Tänk Om Himlens Alla Stjärnor, The Radio Dept - Bachelor Kisses, Anna Järvinen - PS, Tjörn, Of Montreal - The Past Is A Grotesque Animal, TTA - First Class Riot, Eldkvarn - Fulla För Kärlekens Skull, The Shins - Turn On Me, Electrelane - To The East, Feist - 1,2,3,4, Animal Collective - Fireworks

*Film
Jag såg bara tre filmer på bio i år. Den ena var bilreklamen Tranformers och den andra var mustiga men ändå dugliga American Gangster. Den tredje var lysande och hette This Is England.En rätt förutsägbar klyschig historia som bärs upp av fotot, musiken och ämnet för handlingen. Annars: min Woody Allen-box.

*Människor som dog
Ingmar Bergman, Thore Skogman, Påvel Ramel, Lars Forssell och Tony Wilson

*Tv
Curb Your Enthusiasm, The Office senaste säsong fram till strejken, repriser av Dawson's Creek, alla Bergmanfilmer veckorna efter hans bortgång

*Blogg
http://fredagslistan.blogspot.com/

Några ögonblick då:

Sämsta: min privatekonomi + att jag var förkyld typ hela hösten, vädret under sommaren

Bästa: Besök hos en fin och glad mormor på demensboendet dagen innan julafton, den milda vintern och att jag flyttade

Märkligaste: Att jag blev återkallad till posten vid jul efter mina tre sista katastrofala veckor där under sommaren

En ursäkt.

Angående föregående inlägg. Det var ju helt värdelöst, men jag ids inte ta bort inlägg. Det får min framtida redigerare pyssla med.

Det här inlägget var ju inte heller så bra, tänker du. Du tänker som vanligt fel. Sug på dom två första rimmande orden t.ex.

avhopp

Så Försäkringskassans ordförande har nu hoppat av. Detta pga alliansens hårdföra politik gentomot dom sjuka.

Massa, massa avhopp hittills, på bara drygt ett år. Men snart har dom väl genomfört dom flesta galna saker. Jag är bara så rädd för att folk ska ha vant sig fram till nästa val och tänka "Ja, det kanske inte fungerar till 100 %, men det är så här världen fungerar", såsom folk tänker om dagens kapitalism och typ allting egentligen. Det är inte 100 procentigt, men det är minsann det bästa möjliga. Är det det? Är det verkligen det? Alla är så jävla nöjda hela tiden.

Jag med förstås.

Stirraren

Efter en för jävlig föreläsning om ergonomi, ryggraden och bålens muskler satt jag på buss nummer 1 på väg hem. På mig hade jag mina föreläsningsögon; den tomma men ändå jagade blicken. Trött och hungrig for vi genom ett mörkt och blött Karlstad.

Jag satt nästan längst fram med ryggen mot färdvägen, alltså vänd bakåt mot bussen och alla andra som var på den. Bakom de två som satt framför mig satt en ung tjej. Säkert 19-20 år eller så. Min blick fastnade på henne. Jag hade alltså fortfarande föreläsningsblicken, den där ögonen är öppna men där jag inte direkt kollar ändå, Snarare är det så att ögonen bara är öppna men tankarna är någon helt annanstans.

Jag måste ha setat så ett bra tag för när jag vaknade till såg jag hur hennes bredvidsittande kamrat kikade fram bakom axeln på den äldre damen framför mig. Jag såg hur hon som min blick varit fäst var märkbart irriterad och hur hennes kamrat fnissade. När bussen sedan stannade vid Stora Torget så jag hur dom nästan stormade ut. Säkert sitter dom hemma nu och pustar ut.

Under bussvägen hem hade jag blivit "han som stirrar på bussar". Jag blev han som om 30 år alltid, på något märkligt vis, tycks hamna på de bussarna som högstadieniorna sitter på efter avslutad skoldag. Jag blev han som aldrig har på sig mer än kalsonger och strumpor under överrocken.

Jag kan inte säga att jag gillade det.

Flyttskiva

Inatt sover jag för sista gången här. Imorrn sover jag hos mor & far med hela lägenheten nerpackad i en flyttbil utanför. Jag har en del packande att göra så jag gjorde en uppiggande skiva.

01. Love - Alone Again Or

02. Billie Davis - Billy Sunshine

03. The Embassy - Boxcar

04. Francoise Hardy - La Question

05. Anna Järvinen - PS, Tjörn

06. Tommy Jame & The Shondells - One Two Three And I Fell

07. The Radio Dept. - Bachelor Kisses

08. Merz - Butterfly

09. Vashti Bunyan - Where I Like To Stand

10. Sambassadeur - Final Say

11. France Gall - Made In France

12. Erik De Vahl - Our Spine

13. John Coltrane - Dear Old Stockholm

14. Kate Bush - Hounds Of Love

15. Lee Hazlewood & Nancy Sinatra - Summer Wine

16. Nico - These Days

17. Taken By Trees - Taken Too Young (Tough Alliance Remix)

Jag delar ut Rockbjörnar

1. Årets Svenska Kvinnliga Artist: Anna Järvinen

2. Årets Svenska Manliga Artist: Jens Lekman

3. Årets Svenska Grupp: Sambassadeur

4. Årets Svenska Nykomling: Anna Järvinen (Om hon räknas, men hon är ju ny som soloartist)

5. Årets Svenska Låt: The Tough Alliance - Neo Violence

6. Årets Svenska Album: The Tough Alliance - A New Chance

7. Årets Utländska Artist: Panda Bear

8. Årets Utländska Grupp: The Shins

9 Årets Utländska Låt: The Twilight Sad - At Night I Had Become The Invisible Boy

10. Årets Utländska Album: Panda Bear - Person Pitch

11. Årets Svenska Live-Akt: The Tough Alliance

Note to self (roliga kommentarer)

Marcu birro angående personen på bilden (Christian Panucci) och dennes frisyr, som aldrig tycks förändras under en match samtidigt som han aldrig ler och samtidigt som han är är en riktigt stöddig jävel: "Det där är hans personlighet i frisyr."

Väggprydnad

Den här bilden ska jag ha som tavla när jag flyttar nästa helg.

Beirut

Apropå det här med att lipa. Ikväll har jag lyssnt myket på Beiruts andra skiva som kom i år. The Flying Club Cup heter den och den är helt fantastisk. Förra året gjorde han en skiva som innehöll en av världens bästa åtar: Postcards From Italy. Han döpte låtar till t.ex. Brandenburg och Bratislava, och det var en av förra årets bästa skvor.

Beirut är Zach Condon som är en 21-årig kille som släppt skivor i olika konstellationer sen han var 15 år gammal. Zach är en Brooklynkille som när han är Beirut har en finfin orkseter med sig som spelar folkmusik kraftigt inspirerad av sorglig folkmusik från Balkan. Mycket trumpeter och liknande och altid väldigt, väldigt vemodigt. Allt det här brottas med Zachs sångemolodier som väl är rotade i popmusik. Det blir asfint tillsammans.

Ikväll lyssnade jag, som sagt, på The Flying Club Cup och jag håller med Annika Flynner. Den är fan bättre än den första skivan. Jag höll på att börja lipa redan på tredje låten. Jag fattar aldrig vad han sjunger om men det spelar liksom ingen roll. Hela orkestreringen och låtarnas arrengemang är så varma och allting känns som en enda stor famn från nån mamma som förlorat sitt barn under kriget i jugoslavien, men som nu till skillnad från förra skivan, har fått upp hoppet.

Okej, sug på några av formuleringarna här ovanför. Hur underbart pretentiös är inte jag? Väldigt, skule jag säga.

fotbollsgalan

Är det okej om jag nästan började lipa när jag såg Zlatan få Guldbollen nyss? Är det verkligen det?

Vilken dag som helst på TV4

Jag brukar ofta se på TV4-nyheterna vid 22 varje kväll. Därefter är det vanligt att tv:n helt enkelt får stå på i bakgrunden fram till typ 23. Ungefär varje kväll möts jag då av samma citat från en berättarröst: "Det är en helt vanlig dag den 6:e Juni 1944 i Normandie.". Jag tittar mot tv:n och ser sedan en bild på en gammal tysk krigsveteran. Han kan ha varit sekreterare åt Eva Braun eller vad som helst. Han berättar i alla fall kallhjärtat, men ändå känsligt, om hur det var under kriget.

Jag stänger av tv:n och hatar TV4 lite mer för var sekund som går. Jag tänker att är det någon mening som borde mördas så är det just den meningen: "Det är en helt vanlig dag den 6:e Juni 1944 i Normandie.". Snälla TV4, jag har fattat att det inte var en helt vanlig morgon. Jag har fattat att det är synd om folk som är med i krig. Jag har fattat.

Jag får ingen skiva av Bear Quartet inom kort. Ekonomin körde sig för dom så det blir ingen inspelning i år i alla fall.

Det här summerar upp den här världen ganska bra. Om man vägrar spela efter marknadens rådande äckliga påhittade regler så är man körd. Det som blir kvar av en sån summering är en bajskorv stor som hela MTV.

Och jag menar inte att vara tonårigt motvalls och palestinasjalsupprorisk, utan jag menar bara att något uppenbarligen är dumt i huvudet. Inte på grund av just det här, men att det här kanske är ett exempel på det jag menar. Vad jag menar hade jag kanske förklara om jag hade vetat lite mer om någonting. Jag har ändå rätt att påpeka att något är fel. Japp, så är det.

Fredag morgon

Vaknar kallsvettig alldeles för tidigt, vrider på mig och upptäcker en dunkande huvudvärk. Kan inte somna om. Alla tankebilder flimrar pulserande i takt med dunkandet i huvudet. Kan inte andas genom näsan för jag är snorig som en liten bäbis. Går, nästan kryper till toaletten för att hämta papper. River loss den sista lilla stumpen. Pappret är slut men inte snoret i näsan. Jag kravlar ner min slitna ovårdade kropp i soffan och försöker blunda. I en halvtimme mår jag nästan lite bättre än ett skadeskjutet rådjur. Det ringer på dörren. Jag knyter nävarna hårt. Jag öppnar dörren. Där står kanske världens mest tystlåtna man med ett så härligt vänligt ansikte. Han har en brunrutig kavaj, en vit polo, glasögon långt ut på näsan och är flintskallig. Han är tv-ombudsman. Jag skriver på hans papper och ger mig själv en avgift på 1600 kr per år.

Jag stänger dörren. Jag kryper ner i fosterställning under täcket och somnar lugnt med tanken på att jag vill skjuta mig själv, men inte utan att ta med mig så många andra människor som möjligt ner i döden.

God morgon världen!

Jackie DeShannon - When You Walk In The Room

En av mina eviga favoriter. Rätt fantastisk video med.

Mail Till www.Cdon.Com

Jag skickade precis ett mail till cdon.com. Äntligen fick jag användning av åratal av ihärdigt insändarläsande i dom lokala morgontidningarna.

Bästa Cdon!
För ca en och en halv månad sedan beställde 5 varor av er på en och samma gång. De fyra första kom delleverade om två varor åt gången. Det första paketet om två varor kom 2007-09-16. Det andra paketet nådde min brevlåda 2007-09-25. Den femte varan har ännu inte kommit.

Det som irriterar mig, förutom då att varan inte har kommit än, är att ingen informationen om varför varan är försenad har nått mig.

Två frågor rör sig i mitt lilla kundhuvud: Det torde väl vara falsk marknadsföring ifall man skriver att man har en vara som man uppenbarligen inte har? Lite uppdatering och sållning på er hemsida, rörande vilka varor som finns och inte finns, kanske vore på sin plats?

Mvh Magnus Ekström, förbryllad och något besviken kund.

Humor

Fantastiskt avsnitt av Curb Your Enthusiasm nyss!

Bakgrunden är att Larry Davids kompis är sjuk och behöver få en ny njure. Naturligtvis passar Larrys som handsken. Han vägrar dock. Larry är ju självisk och så (tänk George i Seinfeld som är baserad på just Larry David).

I dagens avsnitt får Larry reda på att han egentligen är adopterad. Han blir givetvis lycklig för att han nu slipper bördan av sin dysfunktionella familj med sitt judiska arv med allt vad det innebär; existensiell ångest, neurotism osv. Hans nya familj är djupt kristen och han får ett uppvaknande under en gudstjänst. Han måste hjälpa sina vänner. Han åker därför tillbaka till sin vän och berättar att han går med på att ge honom sin njure. Larry frågar sedan sin vän om han kan få låna hans golfklubba. Det får han dock inte. En njure mot en klubba, tänker Larry.

Alldeles innan operationen får han reda på att han minsann inte är adopterad. Larry blir vansinnig och vill inte bli opererad. Han blir dock det och avlider medan hans vän återhämtar sig på en söderhavsö. Sedan följer några fantastiska scener i himlen där han bland annat blir utskälld av sin mamma och där han får träffa sina skyddsänglar. Han börjar bråka med skyddsänglarna över hans, enligt Larrys egen version, alldeles perfekta DVD-katalogssystem. Skyddsänglarna håller inte med om att det är nåt bra system och sedan står dom och skriker "Fuck You!" åt varandra innan skyddsänglarna skickar tillbaka honom ner till livet igen. Himlen orkade inte med honom.

Dramaqueen

Så jag hamnade i en diskussion med en idag, i brist på annat kan jag väl spinna lite på det.

Jag brukar aldrig ta åt mig personligt av saker och ting. Idag gjorde jag det. Det kändes som om det kissades alldeles på det lilla jag faktiskt tror på. Det här med åsikter och värderingar och sånt, det är inget vidare. Särskilt inte när den andre tar på sig sin herr-motvalls-kostym och bara gör det för att uppröra mig, för att den redan innan vet vad jag tycker, utan att egentligen någonsin ta nån som helst ställning själv. Av dryghet, lathet eller vad det än må vara.

Okej, får jag vara med i nästa omgång av Big Brother nu?

Eller..... Feist - 1 2 3 4

Konkurrensen. En tagning och alldeles super.

Beirut - Nantes

Årets låt? Årets video?

kent & politik

Så jag har lyssnat på kents nya skiva. Den är tam, men ingenting jag ska ägna nån tid åt här.

När jag inte har någonting för mig brukar jag ibland vara inne och läsa på deras forum. Det är oftast roligt. Det är som att se in i valfri 14-15-årings vardag, och hur grymt är inte det?

Anyway, idag lämnade mitt läsande bara en fadd smak. Bakgrunden är den här: Kent har gett ut en Kent-mobil i samarbete med Sony-Eriksson. Då får man typ med den nya skivans låtar och så, gissar jag. Hur som helst så sa Joakim Berg i dagens Aftonbladet (Kent som står så mycket för integritet, som inte gör sån media?) att artister måste göra så här nu när folk laddar ner deras skivor. Dom måste säkra sin och studions framtid.

Stackars lilla Kent, tänker jag. Det blir som i South Park när Lars Ulrich från Metallica, apropå deras stämning av Napster, var ledsen över att han inte hade råd att köpa en söderhavsö åt sin son i födelsedagspresent. Joakim Berg skriver i Kents forum att: "Inget är gratis för vuxna människor tyvärr.". Snälla nån, någonstans har han ju sprungit vilse ibland utsålda turnéer och miljontals sålda skivor. Dom som kommer köpa Kentmobilen är förstås 15-åringarna som redan har skivan.

Men bra herr Berg, ta du dina pengar från 15-åriga tjejer och killar och tyck gärna att det är hur grymt som helst. Ingen i vuxenvärlden orkar med er och eran musik längre. Inte en riktigt bra skiva på massa, massa år. Inget är gratis för vuxna människor.

Gud så jag ibland önskar att jag vore den där lilla räven i grön uniform. Joakim Berg vore den där som ligger och sover uppe på sitt slott. Han suger på tummen när han sover. Nedanför hans säng, i vaggan, ligger dom andra bandmedlemmarna och jag firar mig nerför repet med deras pengar. Där nere står min björn och i hans vagn står alla dom tonåringar som bandet hade tillfångatagit. Björnen skriker "Mot Sherwoodskogen!" och ibland tonåringarna tittar en kille ut från sin svarta lugg och skriker "Här kommer skatteåterbäringen!". Sen drar vi, vi drar mot skogs.

Praktik

Så jag ska ut på praktik i två veckor. Det börjar imorgon. Som vanligt är jag peppad till tusen. Jag ser främst fram mot arbetslagsmötet som vi inleder med klockan 08:00. Det var allt för längesen som jag tvingades in i situationer där jag känner mig överflödig. Jag ska le när jag kommer upp till mitt rum på tredje våningen. Rummet där tapeterna är alldeles trasiga från allt klättrande jag gjort på dom under alla dom timmar då jag setat där utan något att göra.
Många fina timmar har jag också spenderat i den lilla ortens centrum när jag har väntat på bussen hem. Bussen går förstås bara en gång i timmen så jag brukar strosa inne på bibblan. När jag tröttnat på det kan jag välja(!) att gå in på endera Ica eller Konsum mittemot. Jag har gått det här promenadstråket så många gånger att personalen förmodligen tror att jag går och planerar ett sätt att spränga skiten i luften på. Inget kunde vara närmare sanningen.

Men, och det här är ett jättestort men, min handledare har kommit hem från två år i tredje riket. Han är på pricken lik Stig Helmer. Alltid nåt liksom.

Join Our Club's 115th Dream

Det här är mitt 115:e inlägg. Kom igen då, vem har gjort låten som det här blogginläggets titel syftar till?

Från det ena till det andra, förra årets bästa svenskspråkiga skivas bästa låttext (bara för att jag inte har nåt bättre att skriva):

Matti Apornas Son

Du är Jane
Jag är en av alla män
Vi är apor, ett gäng som mest gapar på varann och på saker
Ingen levande kan vilja vara med oss

Men du Jane, kolla ovanför linningen
Jag har pattar och komplex, mer i skallen än sport och sex
Jag vill följa med dig hem,
bara trösta dig och sen gå hem helst själv till mig

Men vill du tvärtom så kan vi göra tvärtom det är klart
Vill du tvärtom så kan vi göra tvärtom det är klart
Fast vi kan väl dela, gå halva vägen var

Jag vill dela allt

Hörru Jane,
tillvaron är mest skit men vem har bestämt
att du måste klara den helt själv
Snälla dela den med mig, jag lovar att ta hand om dig

Kära Jane, vad du än vill är jag game
Vill du jobba är jag med
Hämtar barnen klockan tre
Kokar soppa på en spik
Ena dagen andra lik

MABD

... och hit förstås

La Sagrada Familia

När jag blir stor ska jag åka hit!

Revidering

En lista över uppfattningar som jag nån gång har burit på.

Programmet Vänner är roligt.
Fredrik & Filip är fyndiga och det kan aldrig bli för mycket av deras grej.
Musik utan hårda distade gitarrer är skit.
Sketchprogram på TV är det roligaste som finns.
Tre Kronor är bättre än Rederiet.
TV4 är det bästa som hänt svensk TV.
Bada är det bästa som finns.
Den första snön är fantastisk.
Åka buss är kul.
Joakim Berg skriver bra djupa texter.
Oasis är grymma.
Metallica med.
Dansmusik är ondska.
Film på annat språk än engelska eller svenska är per automatik dåligt.
Mjukisbyxor till skolan visar på en coolt avslappnad inställning till livet.
Charlie Chaplin var en töntig slänga-tårta-i-ansiktet-pajas.
American History X är världens bästa film.
Braveheart är världens bästa film.
Inte kan det vara mobbning om den man alltid retar inte gråter framför en.
Ondskan är en bra bok.
Brittisk engelska är outhärdligt.
Cowboys är häftigare än indianer.
Allt kristet är ont.
Megahertz är en bra skivbutik.
Robert Aschberg verkar vara en vettig människa. Alltid på den lilla människans sida.
Susan Somers är snygg.
Mina hockeybilder är värda jättemycket pengar.

Numera tycker jag det motsatta om alla saker här ovan. Det är inte fult att skämmas över sig själv. Det är ballt.

Utvandrarna

Klockan 08:30 imorse fick jag en ny lägenhet. Den första vintermånadsdagen kommer hushållet Ekström att flytta till en annan del av staden.

Jag har skaffat ett gymkort. En gång har jag varit där. Givetvis var jag där tillsammans med vana muskelmän. Min sköra kropp är så trasig, så trasig.

Annie Hall

Jag har två egentliga favoritfilmer. Den ena är Sofia Coppolas Lost In Translation och den andra är Woody Allens Annie Hall. Nu när jag äntligen har köpt den sistnämnda så såg jag den idag, för kanske tionde gången. Det är i den här filmen som det är som tydligast att Woody Allen är Jerry Seinfelds och Larry Davids största influens.

Det är samma typ av humor. Woody Allens rollfigur Alvy Singer stör sig till exempel på att hans flickvän Anny har köpt en svart tvål. Hans pappa har svårt för att sparka deras städerska trots att hon stjäl från familjen. Detta för att hon är svart, och som han säger till sin fru: "don't you think she's been through enough?".

Andra bra grejer är att det är i den här filmen som uttrycket "Don't knock masturbation, it's sex with someone I love" myntas. Sen givetvis att första scenen med både Annie Hall och Alvy Singer utspelar sig i en biokö där dom båda väntar på att få se Ingmar Bergmans film Ansikte Mot Ansikte och Alvy stör sig på en bakom dom i kön som dissar Bergman.

Lite bonusinfo är ju att The Tough Alliance har namngett en låt efter Woody Allens rollkaraktär i filmen: den fantastiska danslåten Leg 737 By Alvy Singer.

Tjena Brudar

Vad gjorde du mellan 15 och 15:30 idag? Säkert nåt kul va? Kanske var du nere på stan och gjorde av med sommarjobbspengarna. Kanske gjorde du nåt nyttigt som att läsa på inför nån tenta eller så. Men vad gjorde då jag? Jag satt framför tv:n med en biskvi och ett stort glas mjölk och kollade på Bobster. Bobster är ett barnprogram på Barnkanalen som bland annat innhehåller ett segment med Big-brother-Kitty. I detta segment läser hon upp brev med frågor inskickade av barn. Dessa brev läses upp för en allvetande panel bestående av andra kloka barn i tolv-trettonårsåldern. Det första brevet som lästes upp fick mig nästan att sätta min biskvi i halsen och sedan skratta högt för mig själv en gång.

I stora drag gick brevet ut på att en tjej hade med sig några kompisar hem efter skolan. Vad dom håller på med förtäljer inte historien, men alldeles säkert satt dom kring ett bord och kanske snackade dom om den där David som ba' ä såååååå söööööt! Men okej, efter ett tag ser dom mot dörröppningen där en yrvaken medelålders pappa i enbart tangakallsingar och säger "tjänna brudar!". Tjejens kompisar gick hem sen.

Twilight Sad - That Summer At Home I Had Become The Invisible Boy

Varför inte göra en temaskiva om det märkliga i att vara 14 år gammal, tänkte några unga skottar tidigare i år. Sen gjorde dom vansinnigt aggressiv musik till det som bara skriker huvuddunk i skrivbordet mitt i natten 1998. Det var ett skitår på alla sätt och vis, och förmodligen pga det, det året som jag minns allra bäst från 90-talet. Det är ganska häftigt att kunna säga att det var på 90-talet. I ett annat sekel. För en lång, lång tid sedan.

Det är nåt visst med att lyssna på ångestmusik. Det här är den bästa musiken av sådan sort sedan Fireside släppte Do Not Taligate 1995.

I'm 14, and you know,
That I'm looking the wrong way
And is the past outside
Or in this lovely home

A strong father figure
And with a heart of gold
A loving mother, a loving mother

They're standing outside
And they're looking in
They're standing outside
And they're looking in
They're standing outside
And they're looking in

Kids are on fire, in the bedroom
The cunt sits at his desk
And he's plotting away
The kids are on fire, in the bedroom

I'm 14, and you know,
That I've learned the easy way
The stupid decisions
And with a broken heart
And they're sitting around the table
And they're talking behind your back

A loving mother, a loving mother
They're standing outside
And they're looking in
They're standing outside
And they're broken in

The kids are on fire, in the bedroom
Kids are on fire, in the bedroom
The cunt sits at his desk
And he's plotting away

The kids are on fire, in the bedroom
The kids are on fire, in the bedroom
The kids are on fire, in the bedroom

Diska En Söndag

01. Caribou - Melody Day

02. Miles Davis - Freddie Freeloader

03. King Creosote - Homeboy

04. Saint Etienne - Milk Bottle Symphony

05. NWA - Fuck The Police

06. Differnet - On A Trail (Ft. Johan Duncanson)

07. The Radio Dept - Bachelor Kisses

08. El Perro Del Mar - Coming Down The Hill

09. My Bloody Valentine - When You Sleep

10. The Go! Team - Everyone's A VIP To Someone

11. Bill Wells And Maher Halal Hash Baz - On The Beach Boys Bus

12. Handsomeboy Technique - Quit Place

13. Kent - Ingenting

14. Mr. Suitcase - Where I Belong

15. Testbild! - En Gång I Stockholm

16. The Libertines - Time For Heroes

Vett & Etikett

1. När man ska betala kontant på bussen så ställer man sig rakt framför bussens kassaapparat. Man blockerar inte vägen in på själva bussen (och därmed också sittplatserna) för dom som varit smidiga nog att se till att dom har pengar på respasset.

2. Man vänder streckkoden mot sig när man handlar på affär. Detta gäller naturligtvis inte på småkiosker med jävligt elaka expediter.

This Is England

Så vi var och såg den här filmen ikväll. Den var allt jag hade önskat att den skulle vara. Det var så fint om gemenskap och vänskap i världens mest missförstådda subkultur - Skinheads. Det var också fint om trashade familjer. Om saknaden och sedemera uppfinnandet av nya fadersfigurer. Eller om det gäller ledarfigurer överhuvudtaget. Filmen var så fint filmad och känslan av att befinna sig i en liten brittisk ort 1983 fanns verkligen där. Det schaskiga, gråa samhället, järnladyns röst på radion och ständiga rapporter från falklandskriget (vadå onödigt krig?). Och kläderna och musiken! Det var ju det här och endast det här det gick ut på.

Jag är en sån sucker på bra slut. Det kan typ rädda en hel film för mig. Den här filmen hade ett fantastiskt slut när huvudpersonen, den 12-årige Shaun går ner till stranden med den engelska flaggan i handen och slänger den i havet. Låten som spelas är Please, please, please let me get what I want av The Smiths och jag vill bara se det igen och igen och igen.

Förortnicks

Det här handlar om smeknamn, till skillnad öknamn. Smeknamn på människor i den förort som jag växte upp i som accepterades till och med av personen som bar det.

1. Bleddar. Elakt egentligen, Bleddar lider nämligen av blödarsjuka.

2. Fat-Mike. Inte så elakt som det låter. Fat-Mike var en muskulös kille som började på min skola i mellanstadiet. Till högstadiet blev han fet. Han fann sig dock i sitt nya nick och tycktes uppskatta sitt nya liv som fet. Sedan flyttade han till en annan förort och började knarka och ägna sig åt inbrott. Kombinationen kriminalitet och knark gjorde så att kilona rasade och Fat-Mike kom senare att bli Smal-Micke.

3. Maskinen. Killen som bär det här nicket är stor och stark, han är väldigt stor och stark. Nästan som en robot, en maskin.

4. J. J är begynnelsebokstaven i denna persons förnamn. Kort men väldigt kärnfullt.

5. Disco. Någon gick förbi utanför dennes fönster för gud vet hur många år sedan och i det fönstret hängde två lampor. Lamporna var av två olika färger. Som ljusshowen på ett tveksamt och fattigt disco.

6. Varma Patrik. Patrik var DJ och som DJ blir det säkert ganska varmt där bakom alla ljus och apparater. Det är då ganska lätt att förstå hur svettpärlor dyker upp på pannan. Patrik tog tyvärr med sig den sistnämnda delen av jobbet hem; Svettpärlorna. Han tycks alltid vara varm.

Snobb på buss

Jag sitter på en buss på väg hem. Vid en busshållplats går en tjej, en ung kvinna på. Hon är säkert mellan 20 och 22 år gammal. Hon är mörkhårig och snygg. Hon är säkert på väg till skolan. Hon är uppklädd och uppträder lite kyligt. Sådär som man ska göra på en buss. Hon sätter sig på sätet framför mig. Ett sånt där säte som är lite nedanför mitt i höjd så jag kan se hur hon tar fram sin mp3-spelare och sätter på sig hörlurarna. Jag ser hur hon hoppar över ett par låtar. Hon är nog närsynt för hon håller mp3-spelare bara nån decimeter ifrån ögonen när hon byter låtar. Hon trycker på play och på en volym som lär höras flera säten bort strömmar Tina Turners hitsingel Simply The Best ut. Jag tänker att jag inte har något som helst till övers för den här tjejen. Jag tycker nästan illa om henne. Mina tankar går fort och enkelspårigt. Jag tänker instinktivt som en hund som tror att ett barn vill leka och springer efter det lilla barnet som bara försöker springa ifrån hunden för att han är rädd för hundar. Jag tänker utan att väga in saker. Jag tänker nu, flera dagar efteråt, att det väl borde vara det här som är snobbism?

Fantastiskt

I dagar när väldigt lite som egentligen är kul och särskilt intressant händer så ser jag att The Bear Quartet har lanserat en ny hemsida. Där kan man bland annat lyssna på 45 av bandets låtar. Men det bästa av allt är att om man går in under "News" så står det med liten text på en helvit sida: "This year we will record our 14th album.". Ah! Nu åtestår bara att se om dom kan få ihop pengarna till skivan.


http://www.thebearquartet.com

Nyheter på samma tema är ju att MABD har lösa planer på en dubbelskiva med engelska texter. Om det blir av är inte alls klart i och för sig. Allt enligt det bandets hemsida.

I övrigt är Jens Lekmans nya Night Falls Over Kortedala årets mest fantastiska skiva.

Åh, det är så skönt att bli 15 år igen och gå fullständigt bananas över små futtiga nyheter.

Ny Vecka, Ny Diskskiva

Ja, ny vecka och en ny skiva. Lite höst, lite småkyligt och sådär härligt ruggigt och vidrigt som det är nu. Lite fina svenska proggtrubadurer passar sååå bra in.

Just nu händer massor som passar in i bloggen men jag är lite upptagen fram till nästa vecka, men då blir det krafttag.

01. Belle & Sebastian - Get Me Away From Here I'm Dying

02. The Elected - Greetings In Braille

03. Jonathan Richman - Ice Cream Man

04. The Plan - Let's Leave

05. The Walker Brothers - Another Tear Falls

06. Jens Lekman - I'm Leaving You Because I Don't Love You

07. Ed Harcourt - Something To Live For

08. Kjell Höglund - Så Står Jag Här

09. The Hollies - When The Ship Comes In

10. John Holm - Din Bäste Vän

11. Kajsa Grytt - Ökensand

12. Lee Hazlewood & Nancy Sinatra - Some Velvet Morning

13. Martha Wainwright - Factory

14. Neil Young - Transformer Man (opluggad)

15. Olle Ljungström - Nåt För Dom Som Väntar

16. Serge Gainsbourg - Bonnie And Clyde

17. Suzanne Vega - Luka

18. The Byrds - Mr. Spaceman

19. The Velvet Underground - Candy Says

20. Olle Ljungström - Solens Strålar

Neil Youngs Transformer Man är min favorit med honom. Jag lånade hans Unpluggedskiva på bibblan i Skåre en gång och bara älskade den. Några år senare köpte jag orginalskivan som den finns med på. Det är en av dom sämsta skivorna jag har. Neil Young gick bort sig alldeles i tok-80-tals-ljud där och då.

Texten lär handla om nån av hans söner som är handikappad på nåt vis och behöver nån apparat (hörselapparat?) för att fungera hyfsat normalt. Då blir det ju ganska fint när Neil Young sjunger "You're a Transformer Man, power in your hand".

Jag tog med några låtar från två lite bortglömda men alldeles fantastiska svenska skivor med svensk text. Olle Ljungströms två låtar är från Det Stora Kalaset (1998). Han känns lite som en slutet på 80-talet och 90-talsmänniska överhuvudaget. Idag sägs det inte mycket om honom men då var han med i tv-paneler och var allmänt mysig.

John Holms Din Bäste Vän är från Lagt Kort Ligger (1974) och kan man bara bortse lite från att han sjunger lite väl 70-talskass så är han bäst. Skivan innan, hans debut, heter Sordin och är nog hans bästa ändå.

Apropå nyheter

När jag ändå rapporterar från min stund vid SR:s Ekot så fick jag även höra att Agneta Sjödin hoppar av sin programledarroll i fyrans Let's Dance. Det här är väl ok tycker många, alla vet ju numera att hon ändå bara är ett skal till människa som man tröttnar rätt fort på. Men hennes anledning till avhoppet är oväntad, smått fantastisk faktiskt. Hon ska nämligen satsa på sin författarkarriär. Join Our Club hoppas att romanen handlar om ett rymdäventyr.

Tintin

Jag hör idag på radion att Tintinboken Tintin I Kongo har blivit anmäld för rasism. Vafan då för, tänker jag. Vad i en sån här teckning kan någonsin tänkas ge barn en schablonartad bild av mörkhyade människor?

Join Our Club Och Dess Tema

Join Our Club var aldrig tänkt som någon dagbok. Jag har skrivit det här många gånger. Jag vill inte ha mitt liv på internet. Jag vill inte ens ha det på papper under min egen säng liksom. Kort sagt: jag vill överhuvudtaget inte läsa mitt liv
Join Our Club var istället tänkt som en sorts fri temablogg. Inte en modeblogg, musikblogg eller sportblogg som det finns tusentals av, utan istället en blogg där temat skulle vara föränderligt, men ändå bestämt. Okej, jag fattar vad jag menar och det är det enda som räknas.

Jag hade galet stora planer som gick i sanden och jag tänkte dela med mig av några av dom teman som kommit och gått i mitt huvud för att sedan påbörjas och avslutas inom typ en vecka sedan den här bloggen startades.

• Finkultur. Bloggen skulle enbart handla om litteratur, konst, arkitektur och klassisk musik. Det här inspirerades av mitt och J:s projektarbete i trean på gymnasiet som skulle handla om detta. Vi skulle under ett halvår ge ut en tidning en gång i månaden som skulle bland annat skulle bestå av intervjuer med blandat folk från närområdet såsom intendenter vid Värmlands Museum, stadsplanerare, ansvariga vid Alsters herrgård och trädgårdsmästare för stadsparken. Detta skulle kryddas med en reportageserie om kvarteret Almen. Tidningen skulle tryckas i tre exemplar. Projektet lades ner och det gjorde detta temat för bloggen med.
• Populärkultur. Bloggen skulle avhandla god populärkultur. Sånt där som bara Join Our Club kan finna. En vägvisare i bajsdjungeln. Inte Aftonbladettrams och skräp från Tv 4. Det hela lades ner. Jag läser för mycket Aftonbladet och ser för mycket på Tv 4 för att inte skriva om det.
• Exotiska resmål. Bloggen skulle handla om ställen som jag vill resa till. Jag gjorde ett kort reportage om Ryssland och kort därefter föll idén på sin egen orimlighet. Jag menar; jag har ingen fantasi och inga visioner. En cykeltur två stadsdelar bort är en resa för mig, men knappast en exotisk sådan i andras ögon.
• Personporträtt. Bloggen skulle avhandla stora människor, ge en förklaring till varför dom är stora och sedan.... ja vadå? Här dog idén.

Jag har bollat tusen idéer till i mitt arma lilla huvud men det enda jag har kommit fram till, och det här kom jag fram till medan jag skrev här nu, är att Join Our Club är en blogg om tillkortakommanden. En blogg om en människas misslyckanden. Eller om man så vill: en blogg om att mänskligheten inte är perfekt. Det är nästan så att jag vill gråta när jag tänker på hur perfekt Join Our Club har ringat in mänskligheten. Om 150 år, när nån finner den här bloggen på en dammig baksida av Google, så kommer någon att utbrista att den där skaparen av Join Our Club, det var minsann en redig karl det!

Blandskiva att diska och göra köttfärssås till

Ja, Lördag, Premierleaguefotboll, mat och öl och sedan lite annat. Nästa vecka är min sista på jobbet och efter det kommer det uppdateras lite oftare här. Jag signar off med dagens blandskiva. Mestadels Swindie idag.

01. South Ambulance - Die 5 Times 5

02. Mixtapes & Cellmates - C you D Road Home (Bauri Remix)

03. The Plan - Embrace Me Beauty

04. Badly Drawn Boy - Degrees Of Seperation

05. Broder Daniel - You Bury Me

06. Detektivbyrån - Dansbanan

07. The National - Slow Show

08. The Smiths - Well I Wonder

09. Jackie Trent - Make It Easy On Yourself

10. Jens Lekman - Shirin

11. Au Revoir Simone - Afraid You Told Someone About Us (Air France Remix)

12. Mattias Alkberg Tre - Med Satan

13. New Order - Vanishing Point

14. Park Hotell - The Guest Whos Stayed Forever

15. The Mary Onettes - Lost

Aftonbladet listar

Och dom gör det sämst som vanligt. Musikskribenten Markus Larsson, kung av bajsnödiga formuleringar, listar vad man borde se på Way Out West-festivalen i Göteborg under helgen. Hur mycket bra som helst att se, och galningen listar följande:

1. The Pogues (år 2007? nä tack)
2. The Hives (hallå)
3. Manu Chao (nope)
4. Lily Allen (jo, men hon har ställt in, ersatt av Teddybears STHLM, liten diss mot publiken?)
5. Kanye West. (ja, eventuellt)

Jag har lite tid över så jag korrigerar honom. Egentligen borde man ju se följande (utan den onödiga ordningen):
Architecture in Helsinki
Erykah Badu
Devendra Banhart
The Go! Team
Franke
Jonas Game
Lady Sovereign
Primal Scream
Regina Spector

Blandskiva en kväll i Augusti

01. Prefab Sprout - Lions In My Garden

02. The Sea & Cake - Up On Crutches

03. The Honeydrips - The Strangest Dream

04. The Twilight Sad - That Summer At home I Had Become The Invisible Boy

05. Erik De Vahl - Brdzola

06. The Tough Alliance - A New Chance

07. Daft Punk - High Life

08. Elliott Smith - St. Ides Heaven

09. The Bear Quartet - Capital Breath

10. Pet Shop Boys - Being Boring

11. The Apples In Stereo - Sunday Sounds

12. A Sunny Day In Glasgow - 5:15 Train

13. Björn Olsson - Annika

14. The Cure - Pictures Of You

15. Hans Appelqvist - Tänk Att Himlens Alla Stjärnor

16. Uffie - First Love

17. Brian Eno - Three Variations On The Canon In D Major (Fullness Of The Wind)

Gud & Jag

Om nån nu inte har märkt det så slog vädret om från ashett och sol till blåst, ösregn och åska på tio minuter. Under dessa tio minuter hann jag med följande: Skriva u mig från jobbet, gå ut och möta punka på min cykel, gå in och låna pump, pumpa cykeln och börja cykla. Ungefär tre minuter efter att jag hade börjat cykla så började det ösregna. Nu sitter jag här blöt och naken, nyss hemkommen, och funderar på Gud.

Gud har en uppgift åt oss alla. Moses skulle t.ex. leda ett folk ur Egypten och Jesus skulle sprida Guds och kärlekens ord. Men jag då? Jag har kommit på det nu. Jag ska vara guds clown, hans lilla practical joke här på jorden.

Hyllningar med bismak

Så vad har då en av tidernas främsta regissörer fått för hyllningar i svensk media? Jodå, en hel del. Men det viktigaste för svensk media har förstås varit att kolla hur UTLÄNDSK media och branschfolk har hyllat honom. Svenskar och mindrevärdeskomplex, är det inte ballt? Vi kan inte ens hylla våra egna döda legender förbehållslöst utan att först kolla över axeln för att se om det är verkligen är okej.

Men ändå; roligaste hyllningen kom förstås från en av världens roligaste (och därmed förstås också vidrigaste) män: Lars Von Trier. Så här sade han om Ingmar Bergman:

" Jag har alltid känt ett starkt familjeband till Ingmar Bergman och är därför stolt över att kunna säga att han alltid har behandlat mig helt som sina andra barn: fullständigt utan intresse!"

Igår såg vi Sommaren med Monika, jag tror det var tredje gången för mig, och den är så bra. Allting går sakta men säkert ifrån idyll till sammanbrott, för att sedan i slutet bara störta ner i stupet. Jag gillar ju sånt, sånt som man kan känna igen sig i, även om det (igenkänningsfaktorn) förstås är ett klart överskattat mått på god kvalité. Lars Ekborg ser för övrigt grabbigt snygg ut och Harriet Andersson ser till och med modernt snygg ut.

Incident

Jag kommer tillbaka till Posten, glad i hågen över att ha delat ut all post för dagen, och ska bara skriva ut mig. Väl inne får jag höra att vi inte längre får ställa våra privata cyklar i cykelbåset. Varför då, undrar jag. Någon har nämligen bajsat där medan alla var ute och delade ut post. Det är tredje gången det här har hänt tydligen.

Jag kan fortfarande inte riktigt sluta skratta.

Jag gillar en dåre

Jag var i Kongl. Hufvudstaden under helgen och besökte Christer, men det är inte det jag ska berätta om. Istället ska det handla om en roman. Det tar nämligen ganska lång tid att åka buss till Stockholm så på vägen passade jag på att läsa Nyår av Stig Larsson som jag tydligen hade glömt att lämna tillbaka till bibblan. Förra sommaren läste jag hans debutroman Autisterna från -79. Jag tyckte om den väldigt mycket.

Nu läste jag alltså Nyår som utgavs -84 och är Stig Larssons andra roman. Vad jag främst gillar är sättet som han får varje ord att verka avgörande för att förstå vad som pågår. För det är inte helt lätt. Nyår handlar om en man som efter en störtloppsolycka inte känner sig bekväm med sin personlighet och bryter upp från allt - sin familj, sin hembygd, sina vänner. Han tycks även sedan sakna personlighet. Alla hans handlingar sker liksom mekaniskt. Allt enligt Stig larssons egenskrivna skrift om vad romanen handlar om. Men det är fortfarande inte det här jag ska skriva om.

Både Autisterna och Nyår innehåller något som kännetecknar Stig Larssons författarskap. Han gillar äckliga saker. Eller; hans karaktärer handlar ofta i situationer som är äckliga. I Autisterna finns t.ex. en scen där huvudkaraktären sitter och blir kåt av att kolla på en mycket ung tjej. Huvudkaraktären spyr även mycket.

Nyår är snäppet värre:

• Huvudkaraktären blir förälskad i en tjej och bor med henne och hennes dotter. Han stryper henne helt oprovocerat en natt.
• Han hamnar hos en jobbarkompis som bjuder in två tonåriga pojkar. Mot betalning i amfetamin har dom sex med varandra, spottar på varandra och jobbarkompisen vill även att dom ska bränna varandra med en tändare.
• Han jobbar senare på en båt och får dela hytt med tonårig kille. Han ljuger ihop erfarenheter för att han vill att den unge heterosexuella killen ska blir förälskad i honom. Han vill att tonåringens första tvivlan på sin sexualitet ska handla om honom.

Så här fortsätter det. Men det är egentligen bara bisaker. Boken handlar inte om äckliga saker. Just nu sitter han på mentalsjukhus för att han jagas av ångest, men är efter några år där på väg att bli utsläppt. Imorgon efter att ha sett på Sjunde Inseglet ska jag läsa klart.

En legend ur tiden

En av världens största filmregissörer nånsin har gått bort. Ingmar Bergman har lämnat Fårö. Vissa borde verkligen få leva för evigt.

Uffie - First Love

Hej, jag heter Uffie, är 20 år gammal och kommer från England men har redan hunnit med att bo på flera kontinenter. Bor nu i Paris och är signad till deras mest prestigefyllda electrobolag. Jag har gjort den bästa låt som gjorts i år i hela världen. Den heter First Love och är mycket bättre än förra årets Pop The Glock som ändå var en av det årets bästa låtar.

Den här låten är bäst.

Om jag kunde göra låtar bara genom att drömma fram dom så skulle dom låta så här.

Den är trasig

I måndags startade inte min postbil. Jag gick in och sa till chefen som sa till mig att testa att start den igen (hallå?) men det gick såklart inte igång då heller. Istället fick jag ta reservbilen. Alla fruktar reservbilen. Reservbilen är en dödsfälla. Reservbilen är den trasigaste bilen av dom alla. Ingen säger någonting om det såklart. Ingen vill nämligen behöva ta vändan till verkstaden med den. Dessutom är det ju ingen som använder den. Förutom då när ens ordinarie bil är trasig. Jag får inte köra någon bill till verkstaden i och med att jag bara är sommarjobbare. Jag kan bara säga att bilen är trasig.

Nu såhär på Onsdagen med tre dagars reservbilsanvändande har jag en ständigt molande huvudvärk. Varje gång jag bromsar låter det som om jag hade 100 kattungar och 1000 kaninungar i nån sorts tortyrkammare under bilen. Varje gång jag backar låter det som om alla däck kommer lossna vilken sekund som helst. När jag sv'änger vänster skorrar det. När jag svänger höger plågas ännu en kanin. Varje gång jag tänker på att jag förmodligen kommer få köra reservbilen imorrn med känner jag hur världen sakta men säkert faller samman över mig.

Kvar, i garaget bredvid reservbilen, står min ordinarie bil. Ingen har kört den till verkstaden än men dom går ut varje morgon och kollar om den startar, om den självläkt under natten, sedan säger dom till mig att ta reservbilen.

Patriarkatet och Join Our Club, vars namn inte syftar till det förstnämnda här.

Det slår mig. Det slår mig om och om igen, hela tiden.

Fem i topp musik snabbt en tidig Söndagsmorgon:

• Bob Dylan
• The Bear Quartet
• The Smiths
• The Beach Boys
• Sonic Youth

Fem i topp filmregissörer en tidig Söndagsmorgon:

• Wes Anderson
• Sofia Coppola
• Ingmar Bergman
• Woody Allen
• Stanley Kubrick

Fem i topp författare snabbt en tidig Söndagsmorgon:

• Stig Larsson (utan E)
• John Steinbeck
• Ernest Hemingway
• Klas Östergren
• Erlend Loe

Fem i topp poeter snabbt en tidig Söndagsmorgon:

• Lars Norén
• Mattias Alkberg
• Stig Larsson (utan E)
• Göran Sonnevi
• Lukas Moodysson

Jag vet inte om det betyder nåt. Men när jag tänker på det så betyder det förstås nåt. Och jag gillar det inte. Vad det nu än betyder.

Öppen dörr inslagen och ett avslutande brandalarm

Ja, det finns många som är dumma i huvudet. Läs Basshunters kommentarer om dom potentiella sommarhitsen på Svenska Dagbladet här: http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_15718146.asp. Varenda kommentar är en klassiker. Beroende på sinnesstämning vill jag endera skratta högt och berätta för alla om vad han har sagt, eller så gråter jag och stoppar datorn under sängen och laddar pistolen med så många skott jag kan.

För lata människor är här ett citat av många:
Basshunter om reggae: "Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break my stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal. Detta är helt i nivå med det, en potentiell klassiker."

Basshunter är dum i huvudet. Om jag sätter in hans uttalande i en annan genrekontext skulle det se ut så här:

• Basshunter om rock: "Jag har rätt bra koll på rock. Min senaste favorit är från 2001. Nickleback - How Yoy Remind Me, annars gillar jag bara gamla grejer. Metallica, Blink 182, 90-tal."
• Bassghunter om pop: "Jag har rätt bra koll på pop. Min senaste favorit är från 2006. Bob Sinclar - World hold On (Children Of The Sky), annars gillar jag bara gamla grejer. Ace Of Base, Culture Beat, 90-tal."
• Basshunter om hiphop: "Jag har rätt bra koll på hiphop. Min senaste favorit är från 2006. Magnus Glans - Glassigt, annars gillar jag bara gamla grejer. Kris Kross och han som rappade i 2-Unlimited, 90-tal."

Apropå ingenting har det å andra sidan börjat märkas var svenskar står nånstans. Migrationsverket beslutade att alla Irakier bosatta i Sverige (ca 9000 stycken) som inte har något personligt hot mot sig i Irak ska skickas hem. Dumma svin.

För det första: hur bevisar man att man har ett personligt hot mot sig i Irak och för det andra: vad är ett personligt hot? Om dom dödar grannbyn, är det tillräckligt personligt då? Om dom bombar en kompis sönder och samman men ingen anhörig, är det personligt då?

Ska jag som röstade på nåt helt annat behöva stå för det här? Ska jag behöva stå bakom som delvis ansvarig till att människor skickas från Sverige och rakt in i en potentiell för tidig död? Jag vill inte, vill inte, vill inte.

Brist på arbetsmoral

Åh, det är så njutbart att gå på stan med omnejder och se alla kommunala sommarjobbare i femton- sextonårsåldern sitta på asfalten och skrapa bort ogräs och gräva gropar osv. för minimilön.

Mitt första sommarjobb var via kommunen, men mitt var inte alls som deras. Jag och Johan fick klippa gräs. Men, och det här är ett rätt stort "men", vi FICK inte jobba så mycket. Enligt våra lite druckna chefer så tjänade vi så dåligt att vi minsann inte skulle behöva göra något. En dag skulle vi t.ex. klippa en kulle. Dom hindrade oss när vi hade klippt halva och sa att det fick räcka så. Den andra halvan skulle vi få ta dagen efter. Vi började sju och slutade halv elva i tre veckor.

Jag tänker så här: min kassa arbetsmoral måste komma ur detta. Jag menar, hur ska något jobb någonsin kunna leva upp till dom förväntningar som skapades då? Hur ska jag kunna hitta ett arbete där folk säger till mig att sluta arbeta?

En blivande klassiker

Jag gick upp 06:40. 07:00 hämtar pappa upp mig och vi åker mot jobbet. Väl där njuter jag av att det är så lite post och inom en timme har jag sorterat och slängt in allting. Runt om mig har det skapats lite oreda. Vem ska gå var nu när Magnus är här, och någon har sjukanmält sig. Ingen hade räknat med att jag skulle komma och chefen är inte där. När jag är färdigsorterad kommer chefen in. Vi kollar på schemat och nä, jag ska tydligen börja jobba nästa vecka, inte denna vecka. Jag har tydligen kollat på veckorna från förra sommaren då jag började vecka 27. Bakom mig hör jag någon skoja: "Han får väl en extra t-shirt för det här". Jag går till affären och köper på mig en brakfrukost.

Nu ska jag alldeles strax sova och har jag lite tur så slipper jag vakna igen.

Förståndshandikapp

Tidigare idag såg jag en ganska gravt förståndshandikappad ung man. Han bodde på min gata där jag bodde som liten och tonåring. Han är en sån där som man klart och tydligt ser på att han är förståndshandikappad. Jättestora framtänder, en gapande mun, något med gångstilen osv., i just det här fallet alltså.

Så såg han också ut när han och hans mamma flyttade in på vår gata, längst bort på gatan. Jag bodde 6-7 hus längre inåt. "Vår gata", med det menar jag min och mina kompisars i åldrarna mellan typ 8 och 13. Jag var 9, 10, 11 någonting. Det fanns ett äldre garde också. Dom var 15-18 eller nåt sånt, men dom brukade åka över stora vägen dit det inte var helt oproblematiskt för oss yngre att ta oss.

Han flyttade in, vi såg att han var förståndshandikappad. Han var med oss och lekte, spelade landbandy och lekte kacken i den nya lekparken. Efter ett tag, nåt halvår eller så, så började några av oss tröttna på att bi slagna på benen och liknande av honom. Det hela blev större än vad det egentligen hade behövt bl, i så som det ofta blir i grupper där man tisslar och tasslar. Vi beslöt oss för att han inte fick vara med längre. När vi satte ut våra landbandymål, hemsnickrade av dom som kunde sånt, så kom han springande, eller typ lufsande, lite försent som alltid. Skillnaden var att den här gången fick han inte vara med. Han log alltid förut, nu gjorde han inte det längre. Jag minns att han grät vid något tillfälle efter det här när han kom till oss med sin mamma som skulle övertyga oss om att han skulle få vara med, men han fick fortfarande inte vara med. Idag såg jag honom igen och han log och gick med någon kompis på stan. Dom gick helt själva och dom såg jätteglada ut.

Det fanns en annan förståndshandikappad där vi bodde. Han bodde inte på vår gata dock, utan inne i själva samhället. Han lärde man känna när man blev äldre, typ från 12 och uppåt. Alla visste vem han var. Han var alltid pratglad och åkte mycket buss. Han brukade prata med alla oss som åkte bussen in mot stan och skolan. Gammal som ung, han pratade med alla, speciellt med mig.

Jag var 17 och hade en flickvän som bodde i stan. Jag åkte därför rätt ofta själv på bussen hem från henne. Det artade sig som så att han allt som oftast åkte hemåt vid ungefär samma tidpunkt. Han satte sig alltid bredvid mig. En gång åkte jag och hon hemifrån mig mot henne. Det var en morgon och han kom på bussen. Han satte sig framför oss två och vände sig mot oss för att prata. Jag och hon hade inte tid för att prata med honom. Vi hade väl tjafsat om något och behövde prata med varann, eller nåt, jag minns inte. Anyway så började jag prata med honom samtidigt som jag försökte prata med henne. Han såg väl detta och började säga saker som att han inte har några vänner och att ingen vill vara med honom. Det var första och enda gången som jag har sett honom ledsen.

E.R

Idag fick jag en realitycheck för hur sen jag egentligen var med att börja kolla på Cityakuten. Jag har ju fattat att avsnitten som går nu är ganska gamla men har tänkt att det passar mig perfekt så jag kan kolla ikapp liksom. I alla fall, i dagens avsnitt hittade dom en ny förunderlig leksak som en patient tappat. Det var en Tamagochi.

Listor en kväll i Juni #1

Jag tänkte vara pretentiös. Eller snarare: jag tänkte dela med mig av mitt pretentiösa liv. Jag hade tänkt göra lite listor då och nu under sommaren. Dom kommer handla om saker som har med sommaren att göra. För att det hela ska vara grymt måste sommaren vara närvarande någonstans i kontexten. Det hela är alltså delar av nån sorts helhet. Här kommer dom två första:

Skivor att både gråta och le till i Juni:

The National - Boxer (2007), jag gillar ju egentligen inte sån här musik. låter som smutsig emo, fast mer angeläget och med finfin sångare
The Beach Boys - Surf's Up (1971), deras mörkaste skiva. Dom försöker till och med vara politiska på inledningsspåret Don't go near the water. Det är ändå en fantastisk låt, precis som alla andra här.
Brian Eno - Apollo Atmospheres & Soundtracks (1983), att lyssna på det här är att komma så nära rymden jag någonsin kan komma
The Bear Quartet - Everybody Else (1995), deras bästa och därmed världens bästa. Bear Quartet gör gitarrpop för första gången. Detta med inslag av Soul och amerikansk folkmusik. Fantastiskt och banbrytande.
Panda Bear - Person Pitch (2007), sångaren från Animal Collective gör fantastiska poplåtar i 60-tals- och Beach Boys-anda och stoppar sedan ner dom i en gruva. Så här låter det sen. Fantastiskt.

Filmer att både gråta och le till i Juni:

Little Miss Sunshine (2006), se föregående blogginlägg.
Lost In Translation (2003), kort och gott den bästa film jag sett. sätter inte handligen i fokus utan en samling känslor vid en viss tidounkt på ett visst ställe.
Rushmore (1998), tragikomik och värme i ett. Wes Anderson som regisserat är bäst i världen på att sätta rätt musik vid rätt tillfälle.
Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004), pretentitiös och superfin. berättas på ett underfundigt och fint sätt. pretentiös och superfin dialog. fint helt enkelt.
Dr. Strangelove Or: How I Stopped Worrying And Love The Bomb (1964), Stanley Kubricks verkliga superfilm. Kubrick ger en absurb kommentar till Kalla kriget mitt under detsamma världens bästa komiker ever, Peter Sellers, gör flera roller. den bästa som dr. Strangelove med fäbless för fascism och tredje rike
Pink Panther (1963), bara för att ingen någonsin ska se den hemska remaken av en av världens bästa komedier. Remaken kom förra året och innehåller Steve Martin och Beyonce. Den första är politisk inkorrekt och innehåller Peter Sellers. Den är grym.

Roadmovie

Igår såg jag äntligen Little Miss Sunshine. Det var ta mig fan den bästa Roadmovien jag sett på superlänge. Den var så fin. Inatt, efter att jag hade sett klart den, tänkte jag att det var den bästa filmen som jag hade sett. Ett kort ögonblick, men ändå, tänkte jag, är det ju så det det ska kännas. Eller så är det bara jag som blir överdrivet exalterad över att för en gångs skull ha sett en film som är över medel. Det var längesen nu.

Anyway, jag gillar det tragikomiska och stillsamma skimret som låg över filmen. Jag gillar användandet av musiken. Det kändes som om alla scener var där av en anledning.

Kvart i tre inatt ska jag möta upp min Örebroman som ska fira midsommar med oss. Det kommer vara pissigt väder imorrn, men är det en dag då man gärna blir våt så är det midsommar. Jag gillar midsommar. Flera av mina bästa minnen och roligaste dagar är från midsommar. För att jag ska lyckas hålla mig vaken tills mannen från Örebro anländer så hade jag tänkt att göra massa kluriga listor inatt. Så ja, det kommer ju bli asbra.

Lika barn leka bäst

En kollega till mig (brevbärare) som också gör fantastisk musik är Erik de Vahl. Han gjorde en fantastisk intervju apropå hans senaste skiva. Intervjun snuddar över på politik och det är skrämmande hur nära hans åsikter är mina egna.

I intervjun står saker som: "Han har heller inga ambitioner att kunna leva på sin musik.
– Jag tycker det är skönt att ha ett jobb, då kan jag göra precis vad jag vill med musiken. Det är en myt att den konstnärliga friheten kommer när man kan försörja sig på musiken. Då förändras man och måste sälja sig till reklamen. Min konstnärliga frihet är större eftersom jag har min månadslön från Posten.
– Jag är en brevbärare som gör musik, snarare än en musiker som jobbar på Posten. Jag ser det inte som något misslyckande. Jag är en bra brevbärare som gör musik på fritiden"

Hela intervjun finns här: http://proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=836&Itemid=1

Med andra ord... Först ut som kulturminister när Join Our Club tar makten är Erik de Vahl.

Please mr. postman

Jag har varit brevbärare idag. Det var mycket stressigt inne på posten för det var mycket som låg kvar sen förra veckan. Jag har jobbat där varje sommar sen jag var 16-17 nånting. Jag startade upp på ett litet knarkardistrikt där jag en gång blev jagad på väg ut på distriktet av två alkoholister/junkies en dag då socialbidraget kom. Det säger en del om min elbil och dess kapacitet då dom förstås cyklade ikapp mig på cykelbanan. Förra sommaren blev jag uppgraderad till ett stort bildistrikt.

Det där var lite onödig hårdfakta. Jag har dock ett allvarligt problem när jag jobbar. Först lite bakgrundsfakta som får fungera som en sorts kontext till problemet:

• Folk är väldigt nojiga och besserwissriga över sin post. Det här är tydligen ett yrke som alla kan bättre än dom som faktiskt jobbar med det. Jag menar, massa folk har ju faktiskt fått post i massa år, ibland i typ 40 år. Fatta erfarenheten.
• Brevbärarna är extremt stressade. Nedskärningar och dylikt gör att dom typ måste springa runt med posten och inne på postlokalen är det alltid kaos. Dessutom ska det ju alltid bli rätt.

Problemet: Dom ovan nämnda punkterna funkar inte alls bra tillsammans med min attityd som är att jag fullständigt skiter i dom båda punkterna. Jag är bara rädd att någon ska se det i mitt apatifyllda ansikte en dag.

The Television Personalities - The Painted Word

I brist på nåt vettigt att skriva om:

Det här fantastiska bandet kommer till en festival Säffle i sommar! Det hela känns rätt omtumlande faktiskt. Ett av dom riktigt stora och första punkrockbanden till säffle alltså. Bandet består av en kille; Dan Treacy och olika kompisar som han skrapar ihop till skivorna. Sen -98 har han lidit av lite personliga problem, såsom att vara rejält nere i knark- och spritträsket, psykiska problem, hemlöshet, och fängelsevistelse. Det gick en lysande intervju med honom när svt åkte över till england och letade upp Dan Treacy som ingen typ visste var han höll hus fram till dess.

Hur som helst så har han gjort massa fantastisk musik. Främst på 80-talet och i början av 90-talet. Nu kommer han till Säffle tillsammans med bland annat TTA, St. Cristopher, The Honeydrips och Days. Jens Lekman och Air France kommer spela skivor där emellan och jag bara måste, måste vara där!

Nattöppet

En dam ringer in. Hon svarar rätt på ordet och har därmed chans att vinna lite pengar. Bara hon kan svara rätt på kunskapsfrågan nu så är pengarna hennes!

Fråga:

Vad är det för färger i den svenska flaggan?

Family Guy är tillbaka!

Louis: Is it true that my brother's mentally insane?

Doktorn: We don't use that term anymore, we like to call 'em mentally hilarious.

Sol över oss

För fyra eller fem år sen var jag på jakt efter en skiva. Skivan ifråga var Fint tillsammans - Mötet med flygfolket. På Megahertz visste dom inte ens vad bandet var för något. Jag gick hem med nedsänkt huvud och sökte tröst i varm famn. Nu, alldeles idag, fann jag skivan. Den kostade 20 kr för Megahertz har nämligen utförsäljning pga att butiken upphör.

Det hela känns oerhört uppfriskande. Jag hoppas att alla känner hur rättvisan kommer med solen.

Ett stycke lumparminne

Jag klev av tåget och gick mot Kristinehamns regemente med en samling märkliga känslor. Väl framme fick jag stå i kö i en och en halv timme och vänta på att få kvittera ut alla mina saker i en genomskinlig, stor plastpåse. Det var inte varmt, det var fan asvarmt. I och med att jag, förstås, var nästan sist i kön var det sedan dags att springa mot kasernen när jag hade fått mina saker. I ett litet led sprang vi, med en plastpåse som innehöll allt det vi skulle kunna ha användning av under 10 månader. Det var tungt, jättetungt. Väl framme fick vi 5 tappra hjälp av en kille med vietnamesiskt utseende som berättade i vilket litet rum vi skulle bo. Jag satte mig på en säng och såg mig omkring. In springer den smala killen med vietnamesiskt utseende och berättar att det är 5 minuter till uppställning i korridoren. Allt skulle då vara inpackat i skåpet enligt anvisningar som jag inte hade fått och militärkläderna skulle sitta på enligt anvisningar som jag heller inte hade fått.

I mitt rum var alla klara, dom hade anlänt tidigare än jag och hade hunnit få på sig sina militärkläder och allt. Den vietnamesiske killen hjälpte mig. Han arbetade snabbt och flitigt, såsom jag inbillar mig att barn i Bangladesh gör när dom tillverkar gymnastikskor i stora, stora Adidasfabriker. I korridoren sedan fick vi träna upp vår exercis. Det var Givakt! Manöver! Höger om! Vänster om! i fyra varma timmar i korridoren. sedan var klockan kring 23 och läggdags.

Varför berättar jag det här? Pappa ringde förut och berättade datumet då jag ska inställa mig på Posten. Den andra Juli. När Pappa ringer på söndagen den första Juli och börjar jaga upp mig så återvänder alltid mina tankar till den första dagen i lumpen.

The Tough Alliance - First Class Riot

I och med att folk överlag är för lata, och för att det är sommar, för att kolla upp fina videos själva, så lägger jag upp sommarens bästa här.

TTA skriver själva om videon på sin hemsida: "TTA pretends they're real pop stars in a classic pop video for a classic pop tune."

Lägg märke till scenen med delfinen. Det är omslaget till Orange Juice's album You Can't Hide You Love Forever, fast här i rörlig form då. En helt fantastisk skiva.

svenne banan

Vad är det med svenskar och Stieg Larsson? I förlängningen: vad är det med svenskar och deckare? I ännu mer förlängning: vad är det med svenskar, deras 5-veckors semester och deckare? Så nära kärnpunkten vi kan komma: vad är det med svenskar, sommar och deckare?

Jag tror att jag äntligen har fattat det här med Stieg Larsson. Han är ju död och hans senaste böcker har kommit ut postumt. Han är alltså vårt svar på Kurt Cobain, 2pac, Jim Morrisson, Notorious B.I.G. osv. Odiskutabel legend efter hans för tidiga död alltså.

Apropå den sistnmämnde så gjorde Puff Daddy sin I'll Be Missing You till minne av just Notorious. Nästa sommars stora svenska hit kommer att bli Kent featuring Lars Winnerbäck och The Ark med deras version av I'll Be Missing You, tillägnad Stieg Larsson.

Pet Shop Boys - Flamboyant

Det här är en av dom absolut bästa låtarna jag vet. Pet Shop Boys är allt det som
t.ex. Tough Alliance vill vara idag, fast Pet Shop Boys var det redan i mitten av 80-talet.
Dom beskrivs på allmusic.com som popvärldens främsta postmodernistiska ironister. Det är talande, även
om dom i Sverige är evigt dömda till att vara bögjävlarna som gjorde covern på Go West. Chris Lowe,
som gör musiken är konstvetare och finns det något som är popkonst så är det allt det som Pet Shop Boys
sysslar med. Kolla in låtar, videos, skivkonvolut och bilder av bandet så får ni se. Neil Tennant har
för övrigt en av dom kaxigast och mest nonchalant rösterna som finns. If Neil Tennant was my lover som LeSport diktade.

Världens sämsta hedrande

Bröderna Wilson i Beach Boys hade en far som var deras manager i börjam av deras karriär. Han pushade dom stenhårt med tveksamma metoder och slog dom även. 1973 gick han bort.

Ena sonen, Brian, förstörd av åratal av tungt droganvändande, schizofreni och annan psykisk åkomma skulle säga något fint om sin far i en intervju 21 år efteråt:

" He was the one who got us going. He didn't make us better artists or musicians, but he gave us ambition. I'm pleased he pushed us, because it was such a relief to know there was someone as strong as my dad to keep things going. He used to spank us, and it hurt too, but I loved him because he was a great musician."

Läs gärna sista meningen två gånger tyst för er själva. Jag tycker mig finna ett lite blänk av tragikomiskt skimmer i att sonen minsann inte är bitter över att han slog dom så det gjorde ont, han älskade honom ändå. Han var ju en bra musiker liksom.

Typ som om mina barn skulle säga om mig när jag dött: Sure, han slog oss och det gjorde ju rätt ont och så, men än sen, han var en grym svensklärare och vi älskar honom för det.

Att skriva en hemtenta

Hemtentor får mig alltid att känna mig som karaktären William Foster i filmen här ovanför. Det finns ingen människa jag sympatiserar mer med.

Som en sidenote är det skönt att se hur USA:s kärlekshistoria med svensk indie bara fortsätter att frodas: http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/43160-ngot-dligt-nytt-har-hnt-ep

The Radio Dept. - The Worst Taste In Music

Jag kan inte hjälpa det men jag tänker alltid på en av mina favoritfilmer Lost In Translation när jag ser den här videon. Det är en bra känsla.

Jag vilar min väska

http://aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1080682,00.html

Engelska radiostationer har låtit lyssnare rösta fram tidernas största rockgrupper. Japp, ROCKgrupp såklart. Kritvita män tycker nämligen att listor är det bästa som finns. Det viktigaste med dessa listor är också att så få färgade som möjligt ska få finnas med, med undantag av Jimi Hendrix såklart för han var ju bara såååå ball. Samma träiga namn som vanligt. Folk är idioter och rocken är död.

Heja gubbarna!

Om jag skulle välja ett gubbgäng att vara med i någon gång i framtiden så skulle jag absolut välja att jobba på Dramaten, inte nån sunkig bastuklubb eller valfritt Boulelag. Börje Ahlstedt, som ju är ett stort namn i filmsverige, jobbar där för, i sammanhanget, ynkliga 30000 i månaden. Det tyder på att det finns något som ändå gör att man vill vara där. Och gud, OM det finns! Varje år är det minst ett slagsmål mellan skådisarna. och nu senast det här: http://aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1078370,00.html. Örjan Ramberg (Som bland annat spelade Jack i filmatiseringen av romanen. Världens kanske sämsta film.) är trots allt hårdast. När han förra året slog till en skådespelare på en krog försvarade han sig med att fyllan och smockan var en del av den svenska folksjälen. Folksjälen liksom, vem kan prata om en svensk folksjäl utan att vara rasist? En skådis på Dramaten såklart. Dramatenskådisarna är Sveriges sista bohemer.

Jag vill vara med! Jag kan skura golv, fixa fram rekvisita, vara sufflör. Vad som helst. Och hej Dramaten! Jag jobbar för betydligt mindre än 30000 i månaden.

Veckolista: Fem störande människor som man oundvikligen stöter på vid ett universitet

Veckans lista handlar om typer av människor som jag stött på under min tid vid universitetet. Det finns förstås även en massa bra människorsorter där, men dom är det inte lika kul att skriva om. Det tål att tilläggas, apropå listan, att om en eller flera av nedanstående typer kombineras i en och samma människa så kan människan enkelt beskrivas som en tickande bomb, eller åtminstone få dig att önska att du hade en på dig, fasttejpad på magen.

1. Den aggressivt trevliga människan

Känns enklast igen genom att han/hon är beroende av ögonkontakt. Den skyr inga som helst medel och följer dina ögon oavbrutet, oavsett hur mycket och hur tydligt du än försöker fly undan. Med den aggressivt trevliga människan följer ofta ett hysteriskt skratt. Det går inte att fly undan en sån här människa genom att prata om konstigt ointressanta saker. Den här människan tycker att allting som just du har varit med om är heeeeeelt fantastiskt.
Den aggressivt trevliga människan är en människa att förakta.

2. Den omåttligt självgoda människan

Känns igen genom att när den håller på att avslutar så blundar personen i fråga. Förmodligen för att den ska slippa se dom häpna minerna från dom som lyssnat. Det skulle ju vara så genant att se dom stackars lekmännens fula, avundsjuka ansikten. Allting som den omåttliga självgoda människan säger är nämligen bäst och alla andra blir helt till sig när dom få ta del av det här.
Den omåttligt självgoda människan är en människa att förakta.

3. Den överdrivet intresserade människan

Känns enklast igen genom att den konstant har handen i uppräckt ställning under lektionerna, redo att ställa dom mest komplexa frågor. Den här personen är även den enda som sitter alldeles rakryggad på sin stol 15:45 en Fredag då fabeln i Madame Bovary ska gås igenom.
Den överdrivet intresserade människan är egentligen människa att beundra, men han/hon är också en människa att förakta för att man aldrig någonsin kommer bli lika bra som denne.

4. Den pratglada egomänniskan

Den pratglada människan konkurrerar med Den överdrivet intresserade människan när det gäller att räcka upp handen. Skillnaden är dock att Den pratglada människan har en annan agenda. Han/hon är nämligen enbart ute efter att få prata om sig själv och sina egna fantastiskt fascinerande erfarenheter.
Den pratglada egomänniskan är en människa att förakta.

5. Den överpositiva människan

Den överpositiva människan känns igen genom ett ständigt leende på läpparna. Han/hon ser en möjlighet i varje problem. Han/hon ser ett ljus i varje lång tunnel. Han/hon ser en rosenbuske i Berlinmuren. Den överpositiva människan är förmodligen den människa, tillsammans med Den aggressivt trevliga människan, som man misstänker har mest att dölja. Det vore konstigt att inte vilja veta hur man får en ständigt glad människa till att börja gråta.

Att döda en fördom/föreställning

Sedan jag föddes har jag fått höra från folköls- och brännvinsberusade svennar att Per Gessle skriver eller har skrivit bra popmelodier. "Tycka vad man vill om honom, men bra melodier skriver han i alla fall" har det låtit. Dessa svennar har blivit ivrigt påhejade av en enig musikjournalistkår. Att hans melodier skulle vara bra är en föreställning, en fördom. Sådana ska man bemöta med fakta.

Fakta:

Per Gessle har genom åren gått på solarium alldeles för ofta. Till följd av detta har hans hy antagit en fullkomligt vansinnig färg. Den kan enklast beskrivas med att den är en exakt kopia av Dubbelispinneglassen Igloo.

Blå regering

Det här gillar jag: http://aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1073487,00.html
Även om det är en föredetting som Michael Moore som ryter till så är det skönt att någon gör det. Men den här gången är det extra skönt. Dels för att det är någon utifrån men framförallt för att det är en amerikan. Tyvärr kommer ingen lyssna för är det något som svenskar hatar och ser ner på mer än cancer, invandrare, alkoholister och arbetslösa så är det amerikaner.

Happy duck

Fredagen på Ankan började i nån sorts märklig mix av både glädje och sorg. Sorg för att Veckans öl var slut och glädje för att Veckans äckliga, äckliga Sol-öl var slut, vilket tvingade mig att köpa marginellt dyrare öl.
Coverbandet satte igång och skrämde iväg alla människor, fick dom att trycka upp sig mot väggen motsatt sida i det andra rummet. Mitt i denna kalabalik möttes så två Ankanveteraner. Legender om man så vill, och jag vill ju. Det låg en oerhörd värdighet över hela situationen. Jag tror att alla där kände av den. Daniel håller nog med.

Lördagens enda höjdpunkt var när Matti köpte en hundrasidig skvallertidning som han sedan glömde kvar här. Jag är så up to date nu.

Cannesfestivalen har börjat och den är ju rätt mycket ballare än Oscarfestivalen. Jag har fått läsa mycket om den under min vfu-vecka, i och med att jag inte haft nåt annat att göra än att läsa dagstidningar. Ingmar Bergman har vunnit massa gånger och fick också Guldplamernas guldpalm när festivalen fyllde 50. Ett år fick man inte rösta på hans film (kommer inte ihåg årtal eller film) för den ansågs för bra. Det är rätt stort. Jag tvivlar på att Harald Hamrell, Kjell Sundvall och Daniel Lind Lagerlöf, som regisserat dom senaste 24(!) Beckfilmerna, kommer tävla om Guldpalmernas guldpalm 2 när festivalen fyller 100.

musikletande

Jag satt och funderade på det här med att jag numera är ett år äldre, 23, alltså, ur ett musikperspektiv. Jag tänkte börja med att, lite halvt, ta tillbaka det jag skrev tidigare om att folk över 25 inte borde skriva texter. Jag gillar ju det där naiva och nakna (japp, jag är klyschmannen) som finns i dom yngres texter: Bad Cash Quartet, tidiga Bear Quartet, unga Broder Daniel, The Smiths, Ride osv. osv. Sen tänkte jag att det kanske hör ihop med att jag helt enkelt, allt som oftast, gillar dom första skivorna bäst.

Jag tänkte på vad jag ska kunna relatera till när något ledsamt händer och jag är över 25. Kan jag fortfarande lyssna på BCQ när dom sjunger "I don't need nobody else but me to destroy myself, no I do that fine on my own" då? Eller måste jag hitta något annat? Här i ligger alltså problemet. Allt det där jag skrev först kan vi egentligen ta bort, men jag ids inte ändra nu. Alltså, det finns ju gott om musik att lyssna på när jag skiljer mig. Nästan alla artister har ju skilt sig. Det finns också gott om musik att lyssna på när jag har blivit gammal och ledsen på grund att jag har blivit just gammal, och därmed typ vill dö: Bob Dylan - Time out of mind t.ex. Till och med Björn Afzelius har jag för mig släppte nån skiva när han hade fått beskedet om att han skulle dö.

Men vad ska jag lyssna på när jag fyller 28? Nya Tough Alliance eller "Bruce Springsteen sjunger Pete Seeger-låtar 15"? En ny Jens Lekman eller "Lars Winnerbäck tolkar Lasse Holm"? En ny Joanna Newsom eller "Dolly Parton och hennes 16-åriga älskare sjunger Hank Williams-låtar"?

Join Our Club målar upp en liknelse

Livet på praktik = Livet, naken, sittandes på en ständigt roterande pinne

kortblogg #2

Det är som så här att jag är på VFU, typ praktik alltså. Jag kom försent och utan papprena där det stod vad jag egentligen ska göra under praktiken. Naturligtvis har jag inte det här i huvudet. Idag hade vi ingen lektion utan istället satt jag ensam på övervåningen bredvid två ylande, ledsna hundar och läste mina fyra papper som rektorn så snällt skrivit ut åt mig. Jag kom dit 09:15, runt 10 började det bli ganska segt. Klockan 15 gick jag därifrån i ösregn utan att säga hejdå, missade bussen och gick in på ortens välsorterade bibliotek och läste dagstidningar tillsammans med övriga av samhället utstötta.

Ny dag imorrn. Jag ska göra ett "pop och rock-quiz". Risken är att jag sover naken utomhus inatt, på jakt efter lunginflammation.

musikfredag

Okej, totalt ointressant inlägg:

Herregud så bra Tough Alliance's senaste skiva är. Det är en vår- och sommarskiva på det där bra sättet. I motsats till det där dåliga.

Jag smälter även av återutgivningen av Prefab Sprout's kalasiga Steve McQueen, med dom akustiska versionerna av låtarna.

Annat bra:
När jag igår kväll satt och återupptäckte Bear Quartets tre första skivor, utgivna på mindre än ett år hösten -92 och -93. Det är så ruskigt. Nån sorts gitarrmanglande postpunk uppblandat med poppiga melodier. Sonic Youth vs Go-Betweens. Texterna då? Åh, texterna! En ung, nyligen diktutgiven Matti sjunger rader som "Be cool and cry", "So you were the sweetest pup/no one would lift you up/just let you down" och "No one loves you, they choose not to".

Man borde inte få skriva texter efter att man fyllt 25.

Imorrn fyller jag år. Ikväll ska vi fira.

Tombstone Blues

Det är fint hur små, små saker kan bättra på annars rätt pissiga dagar. Som nu t.ex. när jag sitter och skriver på tråkiga uppgifter i skolan. Jag läser boken I nationalismens bakvatten och ska skriva diskussionsuppgifter på den. Den handlar, som titeln viskar lite, om massa rasistiska grejer. Mord och så, i den ädla nationens namn. Naturligtvis är den skriven på det där äckliga akademiska språket. Då är det klart att jag blir glad när jag på en sida får se en lista med titeln "1900-talets megamördare".

Jag menar, Stalins barnbarn kan verkligen malla sig när dom går på kyrkogården och det på hans gravsten istället för det sedvanligt klyschiga "Jozef Stalin - Älskad far och make" står: "Jozef Stalin - Älskad far och make, tyvärr även Megamördare".

Det ärväl inte så man lägger sig på golvet och kiknar av skratt kanske, men ändå. Jag drog på smilbanden i alla fall.

last.fm

Om man är registrerad på sidan Last.FM registreras den musik man lyssnar på och sedan dyker den upp på ens profil på sidan. Sedan kan man finna musik som liknar dom artister man lyssnar på. Man kan även få se andra användare som lyssnar på liknande musik som en själv. Grejen är den att många användare väljer att lägga upp en bild på sig själv, och nu (äntligen) börjar jag komma fram till poängen. Jag hade tänkt att, utifrån den nyvunna vetskapen om hur människor med min musiksmak borde se ut, måla upp en bild av hur jag borde se ut.

Jag ska ha svart hår med lugg. När jag fångas på bild är det viktigt att jag tittar ner i marken. Huvudsaken är att jag inte tittar in i kameran. Att le är förbjudet. Om jag av nån fullständigt galen anledning måste titta in i kameran är det en fördel om bara det ena ögat syns. Det är då superviktigt, och det kan inte nog understrykas hur superviktigt det är, att mitt öga uttrycker all ledsamhet som den här orättvisa världen har lagt på mig.

off tour

Okej, Magnus on tour kring Sverige på 4 dagar är härmed över. Jag har varit i Jönköping och i Örebro. Örebro räknas inte, kanske nån svag person skulle säga, men det gör det visst. Jag är nöjd, glad, lite märklig och bakfull. Jag blöder i ögat också så jag tror minsann att jag är pollenallergiker light. Naturligtvis har jag redan beklagat mig för mamma om det här.

Annars tror jag att det här kommer bli en skit och pissvecka. Är alldeles för övertygad om att jag kommer sakna människor för att det inte skulle vara sant.
Jag skrev ett sms där jag outade vad jag tyckte om någon. Sedan skämdes jag och hade ångest till tusen och jag förstår fortfarande inte varför. Kände mig rädd, blottad eller vad som helst. Och jag skrev ordet "förtjust". Vafan liksom. Men jag skyller förstås på uppväxt, arv och miljö, ni vet, och insocialiseringsprocessen som ska göra mig till en stor och stark stubbe till man. Sen hade det nog lite med bakfylla att göra också, men det lämnar vi åt sidan. Jag menar, det skulle ju förstöra resonemanget alldeles.

Jaha, så Join Our Club blev en privat dagboksgråtblogg ändå till slut. Det var ju inte meningen. Jag hade tänkt skriva något om filmen Cliffhanger eller något annat betydligt mer intressant. Nu blev det så här istället. Det är inte jag som styr över den här bloggen uppenbarligen. Nu ska det käkas så här kommer världens bästa komiker ever: Mitch Hedberg http://youtube.com/watch?v=Q0Oj5j9drH0&mode=related&search=

Signerat Magnus, 14 och ett halvt år.

tråkblogg

Jag är fantastiskt trött på skolan och dom totalt menlösa diskussionerna där vi tävlar i vem som kan vara mest korrekt. Det är ytterst påfrestande att diskutera för att komma fram till vem som egentligen är den snällaste människan. Den goda Människan med stort G. Jag är så trött på det här att jag idag kom på mig själv att försvara örfilar på barn. Det är förstås dumt och inte okej, men man måste ju säga något och det bubblar till så där. Det är inte okej med örfilar på barn, okej? Japp

3 kandidater till tronen #1

• Lars Adaktusson - Journalist, programledare. Före detta SVT. Mjuk och fin framtoning, sansad frisyr och mångåriga erfarenheter från utlandet. Även en underskattad humorist. Kan ligga honom i fatet: Att han lämnade SVT för TV8.


• Täppas Fogelberg - Journalist, radiopratare. Mediahistoriens mjukaste framtoning tillsammans med vårt wildcard. Före detta SVT, numera SR P1. Gjorde upplysande barnprogram i bästa SVT-anda. Har fått mig att slänga tårar omkring mig på julafton med sin radiojulsaga om huset dit julen aldrig nådde. Kan ligga honom i fatet: Täppas lider av en ögonsjukdom som gjort honom blind.


• Christina Schollin - Skådespelerska. Meritlistan talar för sig själv: Änglar, finns dom?, Fanny & Alexander följt av Varuhuset och Tre Kronor. Elegant som få med en röst lika lugnande som någonsin Jens Linds. Precis som Join Our Club gillar hon inte att skylta med sin överlägsenhet vilket namnet på hennes salong i Gamla Stan bevisar: Christina S' Bod & Salong. Kan ligga henne i fatet: Åldern samt en ständigt gnagande oro över att hon ska vara lika otursförföljd som hennes rollfigur Birgitta i Tre Kronor. Kan man bortse och fötränga det?

Wildcard: Skurt - Programledare och samhällsupplysare. Kan ligga honom i fatet: Kriminell bakgrund. Under ett av hans grävande reportage på en fabrik råkade skurt och hans mentor Ingamay Hörnberg tappa ner något i en av maskinerna, vilket tvingade fabriken att stänga ner maskinen. Media gick man ur huse för att sänka Skurts karriär. Dom lyckades dock inte. Idag gör nämlign Skurt snabba, enkla pengar genom att göra upplysningsfilmer ämnade för undervisning. På AV-centralen lever han alltså fortfarande.

Ryssland i sorg

Godnatt Boris Nikolajevitj Jeltsin. Du kanske borde ha avgått något tidigare än vad du gjorde. Din efterträdare är ett större miffo än vad du var.

Saint Etienne

Saint Etienne är inte bara ett fotbollslag som då och då sprattlade till som underdogs i franska kuppen. Det är också bandet som gjorde låten den här bloggen är döpt efter.

I en tid av jobbig grungemusik, som Nirvana och liknande band, kom här några som valde att göra den lenaste av popmusik. Dom två herrarna är före detta musikjournalister och dom valde att angöra en brygga mellan 60-talet och klubbmusiken på 90-talet. Jag lägger gärna till att sångerskan Sarah Cracknell är den bästa sångerskan jag vet. Hennes röst passar så oerhört väl in till musiken.

Ikväll satt jag i alla fall och kolla lite videor på Youtube och jag tänkte länka till några fantastiska sånger, varav den sista är en som jag tror att dom flesta känner igen som levde på 90-talet. Jag menar; det är vår och inget är mer vår för öronen än Saint Etienne.

You're in a bad way http://youtube.com/watch?v=E7CyUSaZgwA&mode=related&search=

Marble lions and former lover http://youtube.com/watch?v=46FCicXL6eo&mode=related&search=

Kiss and make up http://youtube.com/watch?v=4UZyfEl4fF4&mode=related&search=

He's on the phone http://youtube.com/watch?v=jr9q5h8ftuY&mode=related&search=

professor magnus

Jag har en invändan mot demokrati. Det ligger nämligen till så här:

Alltså, det är förstås hur schysst som helst att alla får vara med och uttala sig och allt sånt där. Men vad jag vill komma åt lite grann är det som gäller majoritetsprincipen. I ett samhälle är det allt som oftast diverse minoriteter som far mest illa. I ett någorlunda fungerande samhälle är också dom som far illa (knarkare, uteliggare, flyktingar osv.) i minoritet jämfört med dom som har det bra. Minoriteterna måste således förlita sig på dom andras (majoritetens) goda vilja vid olika val för att dom ska kunna leva drägligt. Problemet, som jag ser det, är att människor är bajs i mångt och mycket. Vi kan inte tänka värst långt och helst inte alls på andra människor. Framförallt inte på dom som har det sämst. Dom varken syns eller finns, eller ännu värre, dom både finns och syns men dom berör inte mig.

Jag vet inte hur man löser en sån här grej. Jag vet absolut inte hur man skulle kunna göra det annorlunda. Men det är lite trist att man har bestämt sig för att det här är det enda rättvisa sättet.

Okej? Bra

onödig morgonblogg

Plats: Magnus residens

Hej, jag är mysigt bakfull och törstig som satan. En person, som inte är lika mysigt bakfull, har under morgonen spytt upprepade gånger på min toalett så jag vågar inte riktigt gå in där. Jag skulle dock behöva borsta tänderna.

Solen skiner och jag vill ut och äta glass och dricka juice. Ska försöka lobba igenom den här idén inom kort.

Igår såg jag Daniel Henriksson och Christian Söderström. Jag ville berätta för dom att jag är glad att hockeyslutspelet är över så att den vanliga tv-tablån kan ta vid igen, men jag tordes inte.

Sådär ja. Det här var väl onödigt, eller hur? Precis.

Breaking News

Så här, igår rapporterades det om att en fjortonåring i värmland blivit misshandlad av ett gäng. Idag läser jag följande på Aftonbladets Karlstadsida:

"Misshandel var en fjortisfylla
Vittne trodde killen fick stryk
En 14-årig pojke fördes medvetslös till sjukhuset i Torsby i tron att han blivit misshandlad. Sanningen var att han hade varit full för första gången."

Killen hade trillat ett flertal gånger på vägen hem och en uppenbarligen rätt nojig bekant till honom trodde att han blivit gängmisshandlad.

Rent spontant känns det som att såna här nyheter gör att jag känner mig rätt långt bort från New York.